Med kärleken kom också en annan familj. Det förpliktar att man ska finna sig och acceptera situationen och så är det väl också i de flesta normala fall, med fler eller smärre komplikationer. Men min sorg är långtifrån enklare att hantera, trots att det periodvis känns lättare, och det medför mer eller mindre världskrig inuti mig.
I början kändes det naturligt att acceptera att han har barn som kommer att vara beroende av honom i många år till. När allt är nytt är det mycket enklare. Däremot har hans barn inga som helst planer på att acceptera mig, bortsett från en som är född i ett annat äktenskap. Det är mycket lätt att förstå att barnens bild av familjen ingriper enbart mamma och pappa och inga andra. Det har jag full förståelse för.
Vad som däremot är svårt att förklara, kanske på grund av att det kan ses som ogint och barnsligt från min sida, är hur jag upplever det när hans nioåriga son sover i min döde sons säng.
Det känns som ett hån, en inkräktare som skrattar åt mig - haha, här är jag, var är din son?! Ett främmande barn som egentligen inte har något i mitt liv att göra och jag vill bara skrika åt honom att försvinna ur mitt liv. GE MIG TILLBAKA MIN SON!
Han var här den helgen när Pierre skulle ha fyllt 25 år och på hans dödsdag två dagar senare. Det var då det hela började kännas makabert. Det var Pierres födelsedag och det var han som skulle sova i sin säng. Ingen annan. Ingen främling. Inget främmande barn. Det vred sig i mig av vånda, men det här kunde jag inte visa utåt. Jag svalde och drog mig undan.
Jag vet att jag måste hitta ett sätt att skilja mitt förhållande till Pierre med mitt liv tillsammans med min sambo. Just nu känns allt bara tungt och jag har svårt för att fokusera. Jag drar mig undan. Det här är ingenting jag kan förklara för honom. Han skulle inte förstå. Det är inte många som gör som inte har samma erfarenheter.
De nätterna hans son är här får jag sova ensam. Upptäcker han att pappa inte sover bredvid honom utan bredvid mig kommer han och hämtar honom. Och min sambo går utan att ifrågasätta. För han är ju bara ett barn. Men jag blir ensam. Den ensamheten värker.
Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig att vårt vuxna gemensamma liv skulle bli. Jag hade en förhoppning om att livet skulle bli enklare när jag träffade honom, men så har det inte blivit. Det hela kompliceras än mer av en bitter exfru vars ord väger väldigt tungt. Som ser ljusglimtar när hon kan splittra oss. För hon använder barnen som ett vapen mot honom och därigenom också mot mig. Det är så jag ser det. Och jag är inte stark nog att hantera detta.
Tillagt i efterhand: Så här är det naturligtvis inte jämt. Det är dagarna när allting känns extra tungt.
