Planteringar

Det var ett tag sen jag skrev senast och kanske är det så det ska vara. Den intensiva sorgen övergår till ett mer hanterbart stadium och behovet av att skriva av mig är inte så stort längre. Kanske kan det också ha att göra med att jag ägnat mycket tid åt min ganska så nyupptäckta passion - segling. Det är på havet min själ hör hemma och det är i samarbetet med vind och hav som den får näring och styrka. Av de senaste fyra månaderna har jag varit ute och seglat i två månader, bl a i Nordnorge och Kroatien.

Nu är säsongen förbi och det är åter dags att anpassa sig till vardagen. Idag har jag varit ute på kyrkogården och gjort fint på gravarna. Det kändes onödigt att ha något planterat där under den långa varma och torra sommaren, men nu finns där lite färgring igen.

Valde en hortensia för mamma och pappa.

Det blev ljung i krukan för Pierre och Marcus

Sju år

I dag har du varit borta från mig i sju år. Det är fortfarande lika ofattbart. Smärtan kan emellanåt hugga till när jag inser att du inte kommer tillbaka - åtminstone inte som den du var.

Det verkar vara stora skiften nu. Mycket död. Många folkkära artister har gått bort på alldeles för kort tid och trots att jag inte på något sätt har haft dem som idoler, har de ändå alltid funnits där. De som brann för det de gjorde - musik, konst, film ... På något sätt ruckas världsordningen när för många eldsjälar går bort tätt efter varandra - de som var sanna mot sig själva och sin konst.

Sådan var du också - sann mot dig själv. Du hade precis så smått själv börjat skriva musik; både låt och text. Fått kontakt med relativt kända producenter också. Men din känsliga ådra och det självdestruktiva beteendet drog dig bara neråt; du hamnade i en värld där droger var vanligt förekommande och du kunde inte stå emot.

I går var också årsdagen av terrorattentatet i Stockholm och mina tankar går framförallt till föräldrarna till den lilla flickan som var ett av offren. De har haft sitt värsta år i livet nu och det kommer tyvärr aldrig att upphöra. Den enda trösten jag kan ge är att man lär sig att leva med det genom åren.

All denna död är svår att värja sig emot när man inte själv känner sig så stark. Det tar mycket energi och det är kanske därför jag känner mig så extremt trött.

Singularitet

Det finns områden där forskarna fortfarande famlar i blindo och när nya upptäckter kommer så står det utom rimligt tvivel att det ibland är svårt att sammankoppla det nya med det gamla.
Så var det när kvantfysiken utvecklades. Förenklat beskrivet står kvantfysiken för att en partikel kan befinna sig på flera ställen samtidigt. Det resonemanget leder också till att det kan finnas oändligt antal dimensioner. Tanken är svindlande och det är ännu bara i sin linda. Bara tänk vilka fantastiska upptäckter det kan ge i framtiden!

För ett tag sedan vaknade jag med ett ord som malde och pockade och ville att jag skulle uppmärksamma det - singularitet. Det enda jag visste om ordet var att det förekom i astronomiska sammanhang, men jag visste inte exakt på vilket sätt.
När jag väl hade accepterat att ordet fanns där, fick jag också en känsla av att Pierre befann sig där. Jag bara visste det. Det var inga röster som berättade det utan i mitt inre fanns bara den vissheten.
När jag sen googlade på ordet kändes allt så självklart. Det är klart att han befinner sig i en annan dimension och emellanåt möts vi tack vare min öppenhet för det som ännu inte är vetenskapligt bevisat. Tidigare har jag skrivit om mina tankar om svarta hål och parallella världar vilket du kan läsa om här: Tankar om universum och parallella världar.
På något vis är det en trygg visshet att vi alla hamnar i en annan dimension när vi dör. Kanske är det det som själavandring egentligen innebär - vi tar med oss våra erfarenheter och kunskaper och använder oss av dem och växer med mer kunskaper i andra parallella världar. Och det kretsloppet pågår i evigheter ...

Mardrömmar som varsel

Sista helgen i januari åkte jag tillsammans med några vänner till Hemsedal i Norge för att åka skidor. Jag hade inte åkt skidor på väldigt länge så det var med skräckblandad förtjusning som jag hade tagit initiativet till den här resan.

Vi kom dit sent på torsdagskvällen och i princip var det bara att packa in allt i lägenheten vi hade hyrt och sen gå och lägga sig.

Den natten hade jag fruktansvärda mardrömmar. Nu har jag ju alltid mardrömmar som varsel när jag brukar bli sjuk, men den här mardrömmen var värre än de jag brukar drömma. Jag kommer inte ihåg detaljerna men det jag minns från drömmen var att Pierre var väldigt arg på mig. Förmodligen förstod jag inte varför, så han blev bara argare och argare tills han var helt vansinnig. Inte argt vansinnig utan totalt galet vansinnig. Det var extremt otäckt och jag vet att jag vaknade skakig. Kände mig inte heller sjuk som jag alltid brukar bli efter en mardröm. Förmodlig förklaring skulle komma på kvällen.

Vi hade en fantastisk dag i backen, men det tär på krafterna om man inte är vältränad, vilket jag inte är. Efter en öl på After Ski-stället som låg en bit upp i backen, var det dags för hemfärd. Benen orkade inte mer och jag föll i backen. Märkte ingen värre smärta just då men det molvärkte i armen, axeln och skulderbladet på kvällen och på natten kom smärtan; letade efter smärttabletter och pallade upp högerarmen på kuddar, för den gick inte att röra längre. På morgonen åkte jag till läkaren, som konstaterade att inga skelettskador fanns men att muskler eller senor drabbats. Det visade sig senare att musklerna uppe vid axeln hade kortslutit. Nu går jag på sjukgymnastik för att få igång dem och att få dem att synka med övriga muskler.

Men det blir klarare och klarare att jag missat något viktigt budskap från Pierre natten innan. Det var därför han var så arg. Hade jag kunnat undvika fallolyckan? Kanske, kanske inte, det går inte att få svar på. Men jag måste lära mig att tolka de signaler som kommer till mig, framförallt från mina närmaste. Vet bara inte hur jag ska gå tillväga. Tips mottages tacksamt.