onsdag 7 september 2016

Att låta livet slå rot

Det har egentligen inte hänt särskilt mycket på den positiva känslofronten sen Pierre dog. Att jag erfarit slag på slag under de här åren har bara haft till följd att jag fått kämpa ännu hårdare för att hålla huvudet över ytan. Det har försatt mig i ett tillstånd av neutralitet. Ännu en gång ett försvar för stora känslostormar som bara tröttar ut. Det mörka får pysa ut i sinom tid, när jag orkar. Jag har lärt mig det här om mig själv nu.

I helgen var jag ute och seglade tillsammans med en mängd andra kvinnor; sju båtar med fyra tjejer i varje. Det var första gången för mig.

Nånstans där ute på havet; med vinden i seglen; det tysta glidandet genom vattnet; solen som värmde och glittrade på vattnet; började ett frö spira inom mig. Några korta glimtar av en livskvalitet som jag saknat så länge. Det här var annorlunda än något jag upplevt tidigare, eller åtminstone som jag kommer ihåg. Sorgen har varit så påfallande stark och mörkret har varit så djupt att det pressat undan allt annat ljus som försökt tränga sig in. Men här upplevde jag en stillhet i själen, en ro som gav en förhoppning om att åter annektera ljuset och livet.

Den hårfina känslan som spirade måste jag låta slå rot och vårda så den växer sig så stark att den tränger undan allt mörker och låter ljuset flöda in. Jag tror att jag har hittat rätt plats för det nu.