Hela obegripliga tio år har gått sen den där dagen när polisen ringde. Dagen som för alltid kommer att bli ett liv före och efter. Dagen som omkullkastade hela min uppfattning om min egen identitet. Dagen som söndrade oss, de tre vi var. Dagen då vi förlorade dig till evigheten.
Du kommer för alltid att bo inom mig, precis som långt innan du ens var tilltänkt ... i den evigheten. Men saknaden efter den fina människan du var, att höra dina skratt och dina skämt och krama dig, är fortfarande så otroligt smärtsam.
Jag försöker faktiskt att leva ett normalt liv och till största delen går det riktigt bra nuförtiden, men så kommer de här stunderna när man brutalt kastas ner i den där andra verkligheten, rakt ner i avgrunden, i mörkret. Kommer min själ någonsin att sluta gråta?
