onsdag 23 november 2011

På bussen igen

Inatt drömde jag om Pierre när han var liten. Det var en längre dröm som kändes något obehaglig, kommer inte ihåg intrigen riktigt men det handlade om märkliga fastigheter som jag gick runt i. I drömmen visste alla som var med mig - mina vänner, fast med helt obekanta ansikten - att Pierre var död.

Jag satt på en buss och tittade ut genom fönstret, bort ifrån det ställe vi hade varit på. Utanför ett lågt, vitt hus, en affär av något slag, såg jag honom cykla runt på en trehjuling. Som den 4-5-åring han var, var han helt fokuserad på det han gjorde och såg mig inte. Han cyklade runt i ett guldrött sken från en nedgående sol med kepsen bakofram, och verkade lycklig och harmonisk. Jag bankade på rutan och pekade och skrek att: där är han ju - han är inte död! Folk i bussen tittade bara medlidsamt på mig.

Det var då jag vaknade med en oerhört ledsamhet. Klockan var ungefär halv 5 och jag låg länge och grät i sängen. Ville somna om och drömma mer om honom men det gick inte.

lördag 19 november 2011

Hand i hand med döden: de första 12 åren

Jag tror att Pierre någonstans inom sig visste att han skulle dö. Eller var det så att han hade lättare att förhålla sig vän med döden än med livet?

Redan i fosterstadiet fick vi kämpa för att han skulle få leva. Kan foster eller liv ha aningar redan i så tidigt skede? Jag hade föreliggande moderkaka och risken fanns hela tiden för missfall. När han föddes, eller rättare sagt när de tog ut honom sju veckor före beräknad födsel, såg inte prognosen ljus ut, men han var envis och höll sig fast vid livet.

Före första transplantationen vid sex års ålder gick han i dialys på Sahlgrenska i några veckors tid. Enbart för att vara i skick att orka med operationen. Vid ett tillfälle var hans bror, Michel, 11 år med. Just vid detta tillfälle fick Pierre ett krampanfall, vilket vi var helt oförberedda på. Det var fruktansvärt för oss anhöriga att se, men jag undrar vad Pierre upplevde just då. Alla muskler i kroppen förvreds och akutpersonalen kom inrusande och vi blev utslängda ur rummet. Hade han vid sex års ålder redan någon form av nära-döden upplevelse?

Den lugnaste perioden och den bästa i vårt liv var efter att han transplanterades första gången och tills njuren började svikta sex år senare. Då kändes livet normalt trots att han behövde daglig medicinering för att inte stöta bort njuren. Han spelade fotboll och handboll och vi åkte runt på cuper i Sverige och Tyskland. Jag tror att han själv kände sig som alla andra och mådde bra.

Det var när han som 12-åring skulle prova ut en ny medicin, eller om orsaken var en envis maginfluensa som härjade i skolan, som de tunga åren började. Kroppen kunde inte behålla medicinerna och njuren som han hade fått av mig började stötas bort.

lördag 12 november 2011

Insikt med smärta

Jag tror att jag börjar inse att Pierre inte kommer tillbaka. Han kommer inte tillbaka i den fysiska formen som han var. Men jag märker hans närvaro på olika sätt. Jag har också accepterat att jag aldrig fullt ut kommer att förstå eller acceptera det som skett.

Den här insikten föregick av en kraftig smärta i halva kroppen - på baksidan, från nacken ner till fotsulorna. Det var en smärta som skar i muskler och leder. Förmodligen var det spänningar som lossnade i kroppen och det började redan i början på förra veckan. På onsdag morgon den veckan gick jag upp klockan 7 på morgonen och mejlade återbud till det jag skulle göra då, pga smärtan. Sen gick jag och lade mig igen och vaknade inte förrän halv 4 på eftermiddagen. Jag sov sammanlagt 16,5 timmar den natten och dagen men hade inga som helst problem alls att gå och lägga mig och somna på kvällen igen. Morgonen efter skulle jag gå till sjukgymnasten, kroppen var väldigt tung, som om jag hade dunsat raklång in i den och jordens dragningskraft var starkare än någonsin. Det var svårt att hålla sig uppe.

Jag berättade för sjukgymnasten om min långa sömn, tyngden och om min smärta. Hon visade mig en övning där kroppen skulle få kontakt med det inre - och redan då kände jag att det var väldigt svullet runt det partiet som jag bearbetade. Dagen efter brände det som eld från nacken till fotsulorna - men bara på baksidan. Som en feber i musklerna och lederna. Jag kan inte tro annat än att det var övningen som hade triggat igång den här inflammationen på baksidan. Märkligt nog kände jag ingenting på framsidan av kroppen.

I flera dagar höll den här smärtan i sig och jag som i vanliga fall är försiktig med mediciner, klarade mig inte utan värktabletter. Nu småvärker det lite bara och förmodligen var det denna smärta som var tvungen att förlösas och värka ut för att jag skulle komma till den här insikten.

onsdag 9 november 2011

Från en änglamor

Var du här för att visa oss en glimt av evigheten, ett liv av kärlek, förtröstan och hopp? Trots alla svåra år var det aldrig svårt för dig att visa din okuvliga kärlek till livet och din humor som inte lämnade någon oberörd. Vad hände? Varför gav du upp och lämnade oss gråtandes här? Du hade ju så mycket kvar att ge. Himlen måste gråta av lycka över att få uppleva din närvaro nu. Jag hoppas att du där fann dina gröna ängar.

måndag 7 november 2011

Allhelgona

Allhelgona kom och gick - för mig gör den ingen skillnad eftersom varje dag är fylld av samma tunga saknad ändå. Men jag var på kyrkogården och gjorde fint och tände ljus. Efteråt åkte jag till Mariakyrkan för en minnesgudstjänst. De läste upp namnen på alla i församlingen som gått bort under året och tände ett ljus för var och en. Det var stämningsfullt och vackert med pianomusik och cello. Jag trodde att det skulle bli svårt att gå in i den kyrkan igen, eftersom det var där vi höll Pierres begravningsgudstjänst. Men det blev inte svårt alls, förmodligen för att det var en minnesgudstjänst över de döda och vi var alla ledsna som satt där. Det var annorlunda för 27 år sedan - då döptes min äldste son där - en glädjens stund. Pierre döptes i Tyska kyrkan och min mans begravningsceremoni ägde rum där ungefär två år senare. Ett dop och en begravning i var och en av kyrkorna...