lördag 12 september 2015

Människor går aldrig över

Jag vill dela med mig av en vacker krönika som pastorn och författaren Tomas Sjödin skrivit i GP idag. Han har själv förlorat två söner.

Tomas Sjödin: Människor går aldrig över "En människa är inte borta för att hon är död."




Publicerad 07:00



Lagom till semestern drog jag på mig ett diskbråck. Jag underskattade min ålder och överskattade min styrka. Till följd av det har ryggläge på golvet, med benen på kökssoffan, varit den enda möjliga positionen. Var och varannan människa verkar drabbas av detta någon gång i livet så det är inte mycket att oja sig över eller orda om. Det jag vill orda om är den nödtvungna positionsförändringen. Det är inte så ofta man ligger på golvet, åtminstone inte i flera veckor. Jag har en god vän som brukar säga att vårt perspektiv avgör vad vi ser. Och nu vet jag vad han menar. Jag har sett en massa nya saker som jag inte noterat lika tydligt tidigare. På ont och gott: Taklister som behöver målas, undersidor av sådant man tidigare bara sett uppifrån och nötväckans outtröttliga spring upp och ner i almen utanför fönstret. Inget nytt, bara det gamla betraktat ur en ny vinkel.


Så här tycks det vara på så många områden i livet. Byt position och perspektiv – och känslor, till och med sanningar, förändras. Om man alltid betraktar saker och ting från samma trygga håll så tror man till slut att det är så världen ser ut. Jag åker allt som oftast till Angereds Torg och fikar. Ensam. Det räcker att sitta där ett par timmar för att man skall fatta att Göteborg är mer än Haga, att Göteborg är en hel värld, så mångskiftande och så vacker. Jag såg en kille som satte sig ned en stund bredvid en av tiggarna utanför vår lokala affär på Hisingen. Hon som tiggde såg inte helt lycklig ut, men jag är övertygad om att hans bild av hennes situation förändrades medan han satt där. För vår position avgör vad vi ser.


Det som jag aldrig kommer att glömma efter den här sommaren är några fotografier. På väggen över kökssoffan sitter tavlor med familjebilder. Några av ramarna rymmer fotografier av våra söner. Vår högst levande mellanson, men också hans båda bröder. Bilder från livet innan sjukdomen bröt ner dem, innan döden skilde oss åt. Visst har jag tittat på de där bilderna genom åren, men nu hamnade de plötsligt mitt i synfältet. Positionsförändringen rev loss en våg av känslor och minnen. Och jag vet inte hur många timmar jag legat där i sommar och liksom levt om vårt liv tillsammans. Pratat med dem, berättat saker, tittat på dem, saknat med livslång saknad och känt hur de fortfarande strömmar mot oss som kärlek.


Och det har blivit så tydligt och så hoppfullt den tillryggalagda sommaren 2015: Betydelsen av en människa klingar aldrig av. En människa är inte borta för att hon är död. Hon är inte här, men jag blir mer och mer övertygad om att hon finns. Livet är inte bara tillfälligt, det är också evigt.


Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. Jag visste det redan, men behövde ner på golvet för att se det igen.


TOMAS SJÖDIN

- See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over#sthash.cKNkeOwB.dpuf

torsdag 13 augusti 2015

Vemod

Nej, gråten kommer aldrig att ta slut. Emellanåt översköljs jag av saknaden och tomheten som inrättat sig i mitt hjärta och som ingenting kan fylla. Då kommer gråten. Längtan efter Pierre är så stark att jag nästan kan känna honom i evigheten. Men jag kan inte nå honom. Gråten lättar något på trycket men det ger inte lindring nog. Det är så jag får leva. Den ultimata läkningen kommer först den dagen då jag själv träder in i evigheten.

torsdag 9 juli 2015

Intuition

Idag skulle min pappa ha fyllt 80 år och idag har min mamma varit död i 37 år. När jag i början på veckan under mycket stressiga förhållanden bestämde att vi just idag skulle tömma min pappas lägenhet, hade jag inte ens tittat i kalendern för att se vilken dag det var. Tanken var att vi skulle köra upp alla möbler och det som finns kvar där till landet.

Igår kväll upptäckte jag vilken dag det var. Om det var det som fick igång mina tankar eller om det var nån annan högre makt som ville varna mig vet jag inte, men jag har fått en hel del tecken om att jag skulle låta bli att göra detta idag. En känsla, en intuition om att det skulle gå snett. Att jag skulle bli svårt skadad.

Jag såg hastiga syner med blod och mörker precis innan jag vaknade och när klockradion gick igång var det första jag hörde trafikolycka. Erfarenheten har visat sig att jag måste lita på min intuition, men jag tvekade och tvivlade på morgonen eftersom det var andra människor inblandade i den här flytten.

Obehagskänslan ville inte lämna mig och eftersom jag tvekade bad jag om fler tecken, vilket jag fick. En av de låtar som Pierre tidigare hade meddelat sig med spelades på radion och ångesten ökade ännu mer när jag fick andra tecken som upplyste om ett avslut. Till slut hade jag inget annat val än att byta dag, till imorgon. Då släppte all obehagskänsla. Nu ska jag strax ut till kyrkogården.

söndag 14 juni 2015

Déjà vu

Det kommer fram en hel del känslor efter de senaste dagarnas rapporteringar om Lisa Holms död. Som om någon tryckte på reprisknappen och det jag upplevde när jag kontaktades om Pierres död spelades upp igen. Dock inte alls med lika starka känslor som då men ändå kan jag känna smärtan.

Smärtan som föräldrarna nu känner. Den förlamande chocken. Den isande skräcken över att ha drabbats av det mest ofattbara. De förtvivlade skriken, gråten. Tomheten. Raseriet. Hoppet om att någon skall säga att allt bara var ett misstag.

I mitt fall levde hoppet kvar länge. Trots att jag intellektuellt insett vad som hade hänt, så ville inte hjärtat förstå. Nästan en vecka efter beskedet hade jag fortfarande hoppet kvar. Hoppet om att det inte var Pierre som låg på britsen på Uddevalla sjukhus, när vi var på väg dit. För visst händer det att de tar fel på personer. Det kunde inte vara han. Det kunde vara nån annan. Det var då en del av mig dog.

onsdag 3 juni 2015

Mörka skrymslen

Inatt hade jag otäcka drömmar. Jag försökte ta mig fram genom mörka trånga gångar under marken samtidigt som jag var jagad av något ännu mörkare väsen. På vissa ställen var gångarna ännu mindre och avspärrade med flera lager stark polistejp som inte gick att bryta igenom utan jag fick försöka åla mig emellan.

Jag kände aldrig direkt någon panik där jag sprang. Mer som en behärskad beslutsamhet att undkomma det onda. Enda gången jag råkade få panik var vid avspärrningen då jag visste att det onda hann närmare ju längre jag försökte ta mig igenom. Då vaknade jag.

Jag låg och funderade ett tag på vad det var jag hade drömt och insåg att det var det mörka, smärtsamma som fortfarande finns kvar inom mig som nu kom upp till ytan. Den märkliga känslan var att det kändes så tydligt att det var just det här det handlade om. Det var en lockelse eller ett meddelande att jag är redo att ta itu med det nu. Jag kommer inte att dö om jag släpper fram känslorna. För det var så det kändes innan. Den mörka sorgen hade då beslagtagit hela min kropp och hela min själ och släppte jag den fri skulle den förgöra mig helt. Nu är det mer som att de ligger fläckvis utlagda. Att bli hanterade en i taget.

Förmodligen är jag mottaglig för det här nu på grund av att mitt inre börjar luckras upp. Det är inte så cementfast längre. Jag har gått på yoga i tio veckors tid, vilket har gjort underverk med mig. Men om det skriver jag mer i ett annat inlägg. Säkerligen har mina ändrade kostvanor också stor betydelse. Jag tar bättre hand om mig nu. Det får också bli ett annat inlägg. Men dessa nya vanor var nödvändiga för att jag inte skulle gå under helt. Periodvis mår jag mycket bättre än jag gjort på länge, men det svänger samtidigt en hel del eftersom jag har så extremt mycket att göra. Flera jobb parallellt och allt som ska göras upp efter min pappa. Kanske påvisade drömmen också hur jagad jag är.

onsdag 20 maj 2015

Väggen

Blev plötsligt medveten om att jag är på väg att gå in i väggen helt igen. Samma symptom som senast, men då hade jag ingen insikt i vad som höll på att hända. Det började på samma sätt; gråten utan innebörd, nedstämdheten, allvaret i allting, tröttheten, infektionerna, det orediga talet, självmordstankarna.

För sexton år sedan tog det ungefär ett år med gråt och förvirring innan jag blev liggandes i sängen i ett halvår. Tiden innan på jobbet hade jag sagt konstiga saker, vilket min kollega berättade för mig efteråt. Då hade jag ingen aning om vad jag hade pratat om. En dag tog det bara stopp. Då orkade jag inte längre resa mig ur sängen. Det halvår jag låg i sängen gick mesta tiden åt till att fundera på hur jag skulle kunna ta livet av mig på bästa sätt. Jag gick i terapi och fick antidepressiva tabletter som jag åt i två års tid. Vill inte hamna där igen. Erfarenheten kanske kan hindra mig. Vet inte. Men jag ska försöka kämpa emot.

Dessa fyra år av intensiva känsloyttringar. Pierres död, stalkern, min svärmors död, arvstvisten, kärleken som kom, Busans död, kärleken som försvann, min pappas död. Något i mitt inre lossnade efter att jag sålt min pappas lägenhet. Som en okontrollerbar flod av allting. Det blir känslomässigt ohanterligt och jag måste trycka tillbaka det för det är fortfarande så mycket som måste göras.

Lägenheten ska tömmas och städas. Mycket har jag redan plockat hem och ställt på vinden för att kunna gå igenom senare. Porslin och annat har jag tagit till landet. Resten som finns kvar, hans kläder, möbler och lite annat i skåpen får jag fördela på liknande sätt. Jag vill göra det värdigt och inte bara hiva iväg det nånstans. Får åka dit nån dag och titta och tänka.

Den här sommaren ska jag försöka vara ledig så mycket det går. Har tackat nej till en del arbeten för jag inser att jag inte kommer att kunna göra ett bra jobb när energinivåerna är så här låga. Nu ska jag avsluta de jobb jag har kvar och sen ska jag bara ta hand om mig själv. Kanske kan jag undvika att hamna där jag var för sexton år sen då. Jag hoppas i alla fall det.

söndag 10 maj 2015

Förvandlingar

När jag går hemifrån blir jag en annan person än den jag är när jag är ensam hemma. Det handlar inte om att sätta på sig en mask, som många kanske gör i olika sammanhang. En mask är lätt att ta av och på beroende på sammanhang. Nej, det handlar snarare om att förvandlas till en annan person. Låter kanske som ett schizofrent beteende men det har jag varit tvungen att utveckla för att klara av tillvaron. Men också för att förenkla för andra.

Normalt sett undviker människor i allmänhet det hemska och det som är svårhanterligt. En ren överlevnadsteknik. Att inte vilja eller kunna se det svåra som andra upplever är alltså inget onormalt alls. Och jag begär inte heller att andra ska förstå. Det hade varit att begära alltför mycket. Det är lätt att tro att tiden läker alla sår. Men ett sånt här sår läks aldrig. Det spelar ingen roll hur många år som gått, den slutgiltiga läkningen kommer inte förrän den dan jag dör. Så för att kunna vara i sociala sammanhang förvandlar jag mig till en lättare gestalt av mig själv när jag möter andra. Samtidigt är det en befrielse att kunna komma ifrån mig själv emellanåt. Sorgen kan givetvis inte försvinna på nåt sätt, men jag packar in den och förvarar den i ett slutet rum utan insyn istället. Detta går helt per automatik nu för tiden.

Jag har försökt att söka efter den jag en gång var, men inser att den personen är borta för alltid. Naturligtvis är det så för alla; att erfarenheter i livet utvecklar oss på olika sätt. Identitetskriser är en del av livet och en måttstock på vårt eget framåtskridande. Så är det naturligtvis även för mig, men det är inte riktigt det jag menar. Den personen jag saknar är den jag var tillsammans med Pierre. Den delen av mig som dog tillsammans med honom.

När vi låg på golvet och vek oss av skratt för något vi hade sett på TV, eller när han skulle lära mig dansa psykedelisk stamp och vi nästan kissade på oss av skratt. Några minnen som fastnat. Det var alltid mycket känslor med Pierre. Mycket oro med hans sjukdom, sorg för hans missbruk, men också mycket lycka och skratt. Han var en kreativ, rolig och intelligent känslomänniska som kämpade med sig själv.

Livet är en ständig förändring för individen och bara genom att verkligen förstå och lyssna till sig själv kan man hitta den sanna delen av jaget. Då kan man också vara sann i sina relationer med andra. Jag är på väg men långtifrån framme ännu. Nya relationer kommer och går vilket man får förhålla sig till på olika sätt. Det är sånt man oftast inte tänker på alls under normala omständigheter, men jag har fått omvärdera många relationer under de här fyra senaste åren och det har varit alldeles för många.


Sorggrupp

Pierre, 20 år.
Idag var jag på frukostmöte med sorggruppen igen. Fjärde gången på ett år, men jag har bara varit med två gånger. Båda gångerna jag missat har berott på min pappa; första gången körde jag och hämtade honom från sjukhuset efter att han hade tappat synen. Det blev så sent på natten så jag behövde sömnen på morgonen. Andra gången var den 7 februari då min pappa dog.

Vi är fem mammor som alla förlorat söner och det som är så bra med en sån här grupp är att vi förstår varandra på ett sätt som andra aldrig kommer att kunna göra. Vi vet att sorgen aldrig försvinner utan att den ligger konstant under ytan och kan bryta ut när som helst. Det spelar ingen roll hur lång tid som gått. Andra människor kan uppfatta en som om man lever helt "normalt", men det är ingen som kan se den svarta stenen under huden, i hjärtat. Det är såna saker som är skönt att kunna prata med andra om med samma erfarenheter. Igenkänningen av våra erfarenheter är stor och det är bra att veta att man inte är galen, vilket man lätt kan tro att man är av vissa tankar.

En av mammorna hade en son som var ganska känd inom vissa grupper i musikvärlden. Hon lyssnar ofta på sin sons musik och berättade att hon upplevde olika känslor beroende på hur hon mådde. Det här kunde jag känna igen mig i - jag lyssnar också ibland på den musiken Pierre hade börjat göra. Ikväll kändes det väldigt hemtamt och för en stund verkade livet normalt och han hade kunnat komma in genom dörren i vilken sekund som helst, precis som vanligt. Han var så nära att jag för ett ögonblick fick känslan att han fortfarande levde.


lördag 9 maj 2015

Meddelande från min mamma

Återigen en dubbelblomma.
Ännu en gång har min mammas Hibiscus blommat med en dubbelblomma. Första gången det hände var strax efter att Pierre dog. Jag fick en förnimmelse av att det var ett meddelande till mig om att min mamma tagit hand om honom.

Min pappa sa ofta att jag var väldigt lik min mamma - att jag tog alla under mina vingar. Det var så han uttryckte det.

I ett tidigare inlägg skriver jag hur jag i en upplevelse på natten fick en stark känsla av att min pappa hade svårt att söka sig till ljuset. Det var ingen dröm utan jag var i halvvaket tillstånd och upplevde hans känslor väldigt starkt. Jag kände hans panik och ropade efter min mamma. Sen vaknade jag. Vet inte hur det gick, men efter att ha fått det här tecknet med dubbelblomman igen vet jag. Jag förstår att han hittade ljuset och att de är tillsammans nu.

Det här kan låta flummigt och tokigt och det kanske det är också, men det finns ingenting som säger att det är motsatsen heller. Vetenskapen har inte kunnat bevisa nån existens efter döden, men många har haft oförklarliga upplevelser och vem kan säga vad som är sanning. Det har varit starka upplevelser för mig och jag har upplevt dem som sanna. Så för mig är det självklart. Jag börjar bli mer medveten om tecknen och tolkningen av dem.

söndag 3 maj 2015

Meddelande från min son

Under veckan som var fick jag via ett medium ett meddelande från Pierre. Jag var som vanligt hos frisören som även arbetar som medium. På väg till salongen hade hon via bilradion hört tre låtar på raken som hon förstod var ett meddelande från Pierre till mig. Jag skulle lyssna på dem, framförallt texten, i en speciell ordning och då skulle jag förstå.

På grund av en massa andra åtaganden tog det några dagar innan jag fick tid att sätta mig i lugn och ro. Jag letade fram låtarna med text på YouTube och redan när de första tonerna började ljuda började jag att gråta. Det här är inga ovanliga låtar, men jag har aldrig tidigare lyssnat på dem på det sätt jag gjorde nu. Det kändes som om mitt hjärta förstod men hjärnans analyserande förmåga förstörde det korta ögonblick som jag fick någon slags klarhet. Vad det var kan jag inte riktigt själv förklara.

Ett budskap från någon vars tillvaro är i evigheten kan bara beröra den del som är evig, själen. Det är inget som den fysiska kroppen kan tolka, trots hjärnans försök att alltid försöka förstå. Jag kommer att försöka lyssna på dem vid ett annat tillfälle igen då jag hoppas att jag kan få klarhet igen genom att först meditera. Vissa saker behöver vi inte förstå genom logiken, det är nog med att bara känna det.

måndag 27 april 2015

Landet

Min pappa tyckte mycket om fåglar och var noga 
med att det alltid skulle finnas mat till dem 
under vintern.
De senaste veckorna har jag varit upptagen med att tömma min pappas lägenhet. Det har tagit mycket tid och energi trots att han inte hade särskilt mycket saker. Jag ville göra det på ett värdigt sätt och inte bara hafsa ihop allt och hiva iväg. Möblerna och kläderna finns kvar och en del saker inför fotografering och visning av lägenheten. Några lådor har jag på vinden som jag tänkte gå igenom vid ett senare tillfälle, andra lådor tog jag med upp till landet under helgen. Det som varit trasigt har jag slängt och vissa saker som kändes helt opersonliga för mig har jag lämnat hos Erikshjälpen.

Jag förstår att min pappa trivdes på landet. Förmodligen för att det påminde om hans barndomshem i Nordkarelen i Finland. Det är primitivt utan rinnande vatten och med utedass, men man lever samtidigt nära naturen på ett sätt som man inte annars gör. När man hämtar vatten från brunnen påminns man om hur värdefullt det är. Det är något man får använda musklerna för att få tag på och man spiller inte gärna ut det då.

Min pappa, liksom jag, löste gärna Sudoku, men bara de svåraste. Han hade en Sudokutidning där han hade börjat fylla i några rutor. Jag såg att vi har precis samma strategi för att lösa dem. Det var tydligt, och det kändes bra att fylla i resten av siffrorna och avsluta rutorna. En liten bagatell kan tyckas, men det kände ändå för mig som hans avslut.

Det är också meditativt att vara på landet. Jag var där från fredag till söndag men det var först på söndagen som någonting lossnade och jag bara grät och grät. Det har jag gjort här hemma också men då har jag kvävt gråten eftersom det är så mycket annat som ska göras hela tiden. Sorgen har inte fått ta sig uttryck. Jag vet inte heller varför jag gråter, det känns inte specifikt. Det kanske är en kombination av alla jag förlorat, vet inte längre. Vad jag vet är att jag återigen är i ett läge där jag försöker hålla huvudet över ytan för att inte drunkna. Den här gången vet jag inte om jag orkar ta mig upp igen om jag sjunker till botten.

onsdag 8 april 2015

Fyra år

Idag har det gått fyra år sen Pierre dog. Fyra år! Det är många år, men ibland känns det som om det var igår. Jag har funderat och funderat och sökt hitta en förklaring till varför de här fyra senaste åren har varit som de varit. Först Pierre, sen min svärmor, sen ett förhållande som sprack, min katt dog och nu min pappa. Jag har funnit ett visst mönster.

Att börja fundera i banor där man på något sätt försöker hitta ett system, en förklaring, kan verka paranoidt, och visst har jag emellanåt då också trott att jag håller på att förlora förståndet. Det är när hjärtat gör så ont att man upplöses i atomer och hjärnan gör allt för att försöka förstå varför allt händer. Det är då det känns som om man håller på att bli galen.

Nu när min pappa dog har jag förstått att hans död slöt cirkeln på något sätt. Varför eller vad är inget jag begriper och jag låter det vara så, men anledningen till att jag kommit fram till det här beror på följande:

  • Min mamma dog på min pappas födelsedag.
  • Min pappa dog på min svärmors födelsedag.
  • Själaringningen för min pappa var på min mans dödsdag.
  • Min pappa gravsattes på samma dag som min man.
Det kanske finns fler sammanträffanden med andra släktingar som jag inte hittat, men hur Pierre faller in i detta är inget jag fattar och jag har bestämt mig för att jag inte längre tänker försöka förstå det heller. Jag har insett att jag kanske aldrig kommer att finna svaret på det. Nu ska jag lämna tänkandet över allt detta bakom mig och bara låta alla vila i mitt hjärta.

torsdag 2 april 2015

Ibland brister det

Ibland brister det. Som idag när jag tittade på en keramiktavla som Pierre har köpt hem. Förmodligen för att påminna sig själv om vissa saker. Många minnen sköljde över mig och jag började störtgråta.

söndag 29 mars 2015

Svängningar

Nu svänger livet neråt igen. Förra veckan kände jag mig stark och konstigt nog lycklig. Det berodde främst på att jag insåg att jag hade så många fina och kärleksfulla människor i min närhet. Livet andades tillgivenhet och ömhet och jag såg en ljus framtid.

Nu känns det inte så längre. Naturligtvis är jag glad över att fortfarande ha dessa människor i mitt liv, men det känns inte som om tanken orkar bära upp den lyckan längre. Ett stort mörker föll över mig. Saknar Pierre och min mamma och pappa. Och jag saknar kärleken i mitt liv. Känner mig ensam.

Igår såg jag honom kyssa en annan kvinna. Han som en gång var min stora kärlek. Varför skulle han inte göra det? Det har gått över tre månader sen vi separerade och han har all rätt att leva sitt liv precis som han vill. Men jag kunde aldrig föreställa mig hur starkt det kunde påverka mig. Det krossade mig fullständigt igen. Trots att jag själv blivit uppvaktad vid ett flertal tillfällen, kan jag inte ens tänka tanken på att vara tillsammans med en annan man. Jag antar att det går över med tiden. Det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom, men vill komma ifrån de här plågsamma tankarna. Snabbt!

Idag var jag hemma hos min pappa och för första gången sen hans bortgång började jag röja upp lite. Jag bäddade sängen och la över ett överkast och tömde frysen på det lilla som fanns där. Sen åkte jag ut till kyrkogården och placerade några fina plastblommor som han hade hemma, vid graven. Nu ser det ordentligt ut där. Jorden är tillplattad och slät, inte alls som de slarvigt ditlagda jordklumpar som fortfarande fanns där en vecka efteråt. Vet inte om det berodde på att jag ringde och påpekade det eller om de har som rutin att göra i ordning efter ett tag. Men det såg verkligen bedrövligt ut efter begravningen. Var också vid Pierres grav och såg att någon har lagt en kruka med små påskliljor i urnan. Det var fint.

söndag 8 mars 2015

Begravning igen

Pappa, 17-18 år
Nu hoppas jag att livet, ödet, universum, änglarna, döden och Gud förstår att jag fått nog av begravningar. Tänker inte vara med och planera en enda till för någon närstående. Nästa jag medverkar i är min egen - men inte de närmaste 40-50 åren ännu. För jag har beslutat mig för att börja leva. Efter att sorgen sörjts ut ska inga fler depressiva eller negativa tankar få styra mitt liv längre.

Min pappas begravning var mycket vacker, varm och kärleksfull. Det berodde dels på att prästen, som är min underbara samtalspräst, lade ut texten om min pappa väldigt fint och dels på musikern som spelade min pappas favoritlåtar på knappdragspel.

Min pappa hade egentligen enbart ett önskemål till sin begravning; att låten Iltatuulen viesti skulle spelas. Eftersom han själv spelat knappdragspel i sitt liv tyckte jag att det vore en fin hyllning till honom om någon kunde spela den på knappdragspel. Det tog ett tag, fast med mycket hjälp av andra duktiga musiker, att hitta någon som hade tid just då.

Min pappa sjöng ofta, så jag tyckte att vi skulle hylla honom genom att sjunga den för honom. Jag visste att det kunde bli svårt att klara av att sjunga, men minns att jag tänkte att inte tänka alls och bara sjunga. Och det gjorde jag. Jag hörde att andra föll in i sjungandet.

Dragspelaren spelade fantastiskt vackert! Det var inte bara musik, det var ren kärlek som strömmade ut ur fingrarna på honom. Alla blev berörda av hans spelande. Han spelade ytterligare en låt, Metsäkukkia, och jag kunde se min pappa sitta där och sjunga med.

Allt var väldigt varmt och kärleksfullt, precis så som min pappa var. Jag tror han var nöjd.

onsdag 4 mars 2015

Förnimmelser

Inatt när jag höll på att somna fick jag förnimmelser av känslor som härrörde min pappa. Det var inte någon dröm som jag upplevde det, utan realistiska, starka avtryck från honom.

Jag fick smärtor över bröstet och ett hårt tryck som gjorde det svårt för mig att andas. Var det hans känsla när han dog eller är det en ångestreaktion från min sida? Vet inte, men efter det upplevde jag det som att han var fast i ett litet, rektangulärt, mörkt utrymme och hade svårt att ta sig därifrån. Det här var väldigt verkligt för mig hela tiden, måste jag tillägga. Inte som i en dröm utan som i vaket tillstånd. Svårt att förklara på annat sätt.

Jag sa åt honom att han skulle söka efter ljuset och gå åt det hållet. Fick sen känslan av att han inte kunde hitta det. Det gjorde mig lätt panikslagen för det var ungefär det jag kände att han höll på att bli. Då skrek jag efter min mamma, att hon skulle hjälpa honom och sen minns jag inget mer.

Den senaste tiden har jag haft stora problem med sömnen, vaknar ofta och ligger klarvaken ett tag. Inte så konstigt alls egentligen, för det har varit mycket att ordna med fram till begravningen på fredag. Jag har stängt av känslorna och håller ihop för att orka. Egentligen är det inte alls konstigt då att sådana intryck visar sig på natten.

Den senaste tiden har det också kommit märkliga känslor till mig som jag inte funderat över tidigare.
Till en kompis sa jag att jag kände att min pappa är lite irriterad på mig för att han inte hamnat i jorden ännu. Det var verkligen en känsla jag kände starkt då. Han var en anspråkslös man och ville inte ha nån stor uppmärksamhet runt sin person. Nu hoppas jag att han förstår att jag vill göra det här sista för honom så fint som möjligt. Jag sa också att det kändes som om jag var på väg mot en stor sanning av nåt slag och att jag visste att det lät knäppt.

Har ingen aning om vad det är som händer men vet också att jag måste börja leva. De här fyra senaste åren har varit i en så nedåtgående spiral och min pappas död hade kunnat bli spiken i kistan för min del också. Men en känsla av liv tog tag i mig och jag insåg, för alla som dött så är det min skyldighet att göra det absolut bästa jag kan av mitt liv och hitta min plats på jorden.

tisdag 10 februari 2015

Existentiell röra

Världen är i oordning. Världen är kaos. Tänker framåt och tänker bakåt och glömmer helt att vara i nuet. Minns inte vad jag var på väg att göra eller vilken dag det är. Vaknar före halv 5 på morgonen och går och lägger mig 10 på kvällen. Ingenting är som det ska, min pappa är också död nu och jag står ensam, föräldralös.

Stå stark! Håll ut! Ljusare tider kommer att komma, men hur ska jag orka mer. Fyra begravningar och en stark förälskelse med ett plågsamt uppbrott på fyra år. JAG ORKAR INTE MER!

Ta dig samman! En dag i taget. En sak åt gången. Håll i orken mellan energisvackorna och gör det du måste. Så får jag göra.

måndag 9 februari 2015

Pappa

När folk har frågat mig om hur mitt förhållande till min pappa var, har jag sagt att han ofta var frånvarande. När jag var liten jobbade han periodvis på andra orter och kom bara hem på helgerna. Det var så jag minns det. Men det är förmodligen en väldigt generaliserad bild av verkligheten men jag minns att det var min mamma och jag den mesta tiden och att han fanns med oss ibland.

Det finns en annan sida som jag också kommer ihåg. Jag minns inte att han lekte med mig, men däremot lärde han mig att spela schack när jag var i 7-årsåldern. Vi satt ofta och spelade, han och jag. Vet inte hur vanligt det är, men vår familj har nog aldrig varit direkt "vanlig".

Han hade gammaldags, konservativa värderingar. Han skulle aldrig ha lämnat oss, min mamma och mig. Män som lämnade sina familjer gav han inte mycket för. Han var en trygg klippa som fanns där för oss hela tiden.

Däremot har det funnits många kvinnor i hans liv, både före och efter min mamma. Han var en snygg och charmig man och fram till sin död hade han en "flickvän". Det var inte långa perioder han var ensam.

Minns också att han alltid var glad eller förnöjd. Han klagade aldrig. Jag kan inte minnas att han var arg, mer än en enda gång när jag var 12 år gammal och hade druckit mellanöl med mycket äldre kompisar. Då hade jag somnat i en lekstuga och han var och hämtade mig. Den gången gav han mig en örfil. men det var första och enda gången någonsin. Jag tror att han helt enkelt var rädd för att något skulle hända mig.

Han var en intelligent man som borde ha fått chans till att studera. Som 8-åring löste han matteproblem och upptäckte fel i matteböckernas facit i skolan. Han sa att han hade velat bli ingenjör, men att växa upp i fattiga förhållanden med en ensamstående krigsänka till mor, spär inte på de möjligheterna. När han blev gammal nog fick han börja dra in försörjningen.

Han var inte särskilt "kramig" och blev ganska förlägen när jag kramade honom när vi sågs. Men det är säkert en följd av att ha vuxit upp under karga förhållanden i efterkrigstidens Finland. Under finska vinterkriget var han evakuerad till en herrgård nånstans i mitten av Finland. Herrgårdsparet hade blivit så förtjusta i den här 5-åringens lockiga anlete så de ville adoptera honom, men min farmor hade sagt nej. Ryssarna hade invaderat byn de bodde i och betedde sig svinaktigt i min farmors hus. Bl a använde de vinden som toalett eftersom det var för kallt för att gå ut och uträtta sina behov på utedasset. Jag kan med fasa tänka mig in i den situationen som min farmor och pappa möttes av när de kom tillbaka hem.

Det var egentligen först när min farmor dog som vi började prata med varandra. Jag har svårt för att minnas tid bakåt, men tror att det var ungefär 15 år sedan. Vi bilade till Finland och bodde i min farmors hus och till skenet av oljelampan satt vi och pratade på kvällarna. Efter det har vi haft bättre kontakt och kontakten har varit mer tät den senaste tiden då jag hjälpt honom en del. I sommar skulle han ha fyllt 80 år.

lördag 7 februari 2015

Lördag den 7 februari

Idag var en dag som var helt inplanerad med aktiviteter. På fm skulle jag iväg på ett frukostmöte, sen iväg på en bussresa till akvarellmuseet i Skärhamn med en väninna och senare på kvällen middag med henne och hennes sambo. Men det blev ingenting av något av det.

Min samtalspräst har dragit ihop en grupp på fyra mammor som alla mist sina söner. Vi brukar träffas till frukost i Gustavigården vid Domkyrkan och det har vi gjort några gånger under det här året nu. När jag sist var på samtal hos henne (ja, jag går där fortfarande) och hon nämnde det här datumet kände jag att det är nåt med den här dagen, men kunde inte komma på vad det var. Flera dagar senare kom jag på att det var min svärmors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 77 idag.

Inatt hade jag kaotiska drömmar igen. Vill minnas att en begravning var inblandad på nåt sätt, men inte riktigt hur. Så när samtalet kom tjugo i åtta i morse förstod jag redan i mitt innersta. Det var en jourläkare som ringde från min pappas bostad. Han hade avlidit på natten. Det var hans särbo som hade larmat.

Jag pratade med honom senast i torsdags kväll. Han mådde kanske inte jättebra men var ändå glad över att ha fått tillbaka synen efter två grå-starr-operationer. Han hade till och med kört bil själv nu. Vi hade haft ganska mycket kontakt den senaste tiden just på grund av att han inte såg så bra. Jag har hjälpt honom med räkningarna och kört honom fram och tillbaka till sjukhuset, vilket jag är tacksam över nu.

Vet inte om han hade känt något på sig igår, men han hade bett sin särbo komma hem till honom. Han hade varit ovanligt trött och gått och lagt sig redan strax efter nio, vilket var ganska ovanligt. I morse hade hon vaknat vid halv sex och gått ut med hunden och när hon kom tillbaka satt han inte i soffan som han brukade. Hon hade gått in i sovrummet och förstått att, som min pappa skulle ha uttryckt det "Loppet är kört".

När jag kom dit hade jourläkaren precis åkt och polisen var där. Det är kutym när någon dör hemma och inte på t ex sjukhus. Men jag var inne vid två tillfällen och tog farväl av honom. Pratade med honom och bad honom att hälsa alla där uppe. Jag var tveksam först om jag skulle åka hem till honom när läkaren ringde. Gick runt här hemma och visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag är tacksam för att jag åkte dit ändå och fick ta farväl av honom i hans egna miljö istället för ett arrangerat avsked på en okänd plats. Det kändes inte lika hemskt. Nu vet jag inte om det beror på miljön eller för att jag redan varit med om det mest hemska avsked man kan ta av någon, men det kändes ändå naturligt på något sätt.

Sen kom en begravningsfirma och hämtade honom och körde honom till Rättsmedicin för obduktion och fastställande av dödsorsaken. Vi tömde kylen och soporna och jag körde hem hans särbo med hans bil, åkte tillbaka och lämnade bilen i garaget och tog spårvagnen hem.

Min mamma dog på min pappas födelsedag och min pappa dog på min svärmors födelsedag. Vad är sannolikheten för att sådant ska hända?

Nu låter jag frid vara över hans minne.

fredag 6 februari 2015

I drömmen är Pierre nästan alltid barn

Inatt drömde jag återigen om Pierre. Det var ett tag sen nu, åtminstone som jag kan komma ihåg, men det har varit så mycket annat som fångat min uppmärksamhet senaste tiden.

En sak som slog mig under dan när jag funderade över drömmen var att jag oftast drömmer om Pierre som liten. Då är han alltid runt 6-årsåldern och det har bara varit nån enstaka dröm där han varit äldre. Vad beror det på? Han transplanterades med mig som donator när han var 6. Kan det ha med det att göra? Det var de följande 6 åren vi hade det som bäst, utan några större problem eller komplikationer som krävde sjukhusvård.

Drömmen är något vag på många ställen men jag ska försöka att återge den så bra jag kommer ihåg den.

Vi bodde i Rom av nån märklig anledning. Pierre var på dagis och jag vet inte riktigt vad jag gjorde, men när jag skulle hämta honom, jag stod på en kulle, såg jag att hela torget där han befann sig var fullt av IS-terrorister. Folk drog mig bort därifrån trots att jag ville ned och jag blev meddragen bort, bort. Vi sprang och sprang och till sist kom vi till en byggnad där vi gömde oss. Där fanns en TV-skärm som tillhörde en övervakningskamera från något okänt ställe.

Vi tittade på TV-skärmen och där kom en rad med barn som höll vuxna kvinnor i händerna. Då såg jag Pierre gå förbi, hållande en sjuksköterska i handen. Han såg trygg ut. Jag hoppade upp och skrek "Han är inte död! Han är inte död!". Flera barn och kvinnor gick förbi och jag kände en stark glädje över att de alla levde och att Pierre hade sett så trygg ut. Glädjen försvann dock när det efter dem kom helt svartklädda män med gevär i händerna. Sen blev drömmen väldigt kaotisk och jag minns att det sköts och jag var med på något sätt för att få bort terroristerna, men minns inga fler detaljer.

Det jag minns är hans trygga ansikte. Och kanske det var en hälsning att han har det bra. Jag vill hoppas på det i alla fall.