torsdag 23 maj 2013

Porten

Idag när jag stod vid porten för att gå in träffade jag samtidigt på en granne från huset bredvid. En medelålders man som jag inte känner eller har pratat med, men som jag brukar heja på när jag ser. Han kom fram till mig och sa: "Jag har inte ett din son Pierre på ett tag..." Hela mitt inre gjorde uppror och jag kände hur paniken slog till. Han kom närmare och upprepade vad han hade sagt. Förmodligen trodde han inte att jag hade hört.

Jag förklarade att Pierre hade avlidit för två år sedan och undrade hur han kände honom till namnet. Han beklagade naturligtvis och sa att han hade träffat honom utanför porten för ungefär fem år sen när de flyttade in, presenterat sig och börjat prata. Det kändes skönt att han inte genast rusade iväg så fort han fick vetskap, utan vi pratade en liten stund och han verkade uppriktigt ledsen och förstod att för mig är två år ingen tid alls. Många förväntar sig tyvärr att mitt liv ska återgå till det normala efter en viss tid. Det kanske det gör nån dag,  jag vet inte, men jag är inte där ännu i alla fall.

Precis sån var Pierre. Han hade lätt för att få kontakt med folk, han var charmig och alltid lika trevlig och omtyckt av både gamla och unga. Jag vet att han var uppskattad bland grannarna i vårt hus också och jag vet också att det var några som tog väldigt illa vid sig av hans död.

När jag kom hem brakade jag samman. Man skulle kunna tro att det blir en lättnad när man lever i nåt slags limbo som en levande död, men det är det inte. Snarare ökar det bara på depressionen.

lördag 18 maj 2013

Begriper inte

Idag för två år sedan begravde jag min son. Ingenting någon förälder någonsin ska behöva uppleva. Bilderna därifrån uppträder knivskarpa framför ögonen på mig, förmodligen för att jag inte hade tagit något lugnande innan. Jag tror att man upplever en begravning antingen som i en dimma (även utan lugnande) eller så minns man varje detalj.

För mig framstår det hela fortfarande obegripligt, trots att jag levt med det dygnet runt i två års tid nu. Det ÄR obegripligt! Ett barn ska inte dö före sina föräldrar! Döden är egentligen inte främmande för mig men jag förstår den inte. Och det är nog det som är mitt problem; att försöka förstå. Men det ligger i min natur att försöka förstå det som är obegripligt. Därför hamnar jag också i detta ekorrhjul som är så svår att hoppa ur. Jag vet att jag måste släppa taget, men jag vet inte hur det ska gå till.

Jag har den senaste tiden känt mig väldigt konstig i kroppen. Förutom att jag har ont överallt så har jag också haft en mycket obehaglig känsla i hela kroppen. Det pirrar på ett mycket olycksbådande vis och ibland känns det som om varje cell håller på att dö. Jag vet att man kan dö av sorg och jag är inte själv klar över vad jag vill med livet. Ibland känns det rätt skönt att leva, men, precis som det har varit senaste tiden, så känns det helt meningslöst.

När jag gick hos arbetsterapeuten fick jag rådet att göra roliga saker och att motionera för att det ska få mig att må bättre och det gör jag också. Men hålet i bägaren är alldeles för stort och blir dränerat alldeles för snabbt för att de positiva känslorna ska få tid att stanna där. Så jag inser att jag måste laga hålet, men hur gör man det när ärret slits upp hela tiden och blir till ett blödande sår?

torsdag 16 maj 2013

24 år

Pierre, 3 år i Astrid Lindgrens värld. Med mysse o bysse
blev han en kopia av Emil i Lönneberga.
Idag skulle Pierre ha fyllt 24 år. Jag funderar mycket över hur hans liv skulle ha varit nu. Skulle han ha varit tillräckligt mogen för att ha tagit sig ur sitt missbruk eller hade det varit värre? Jag tror faktiskt att han skulle ha varit fri från det i dagsläget.

Pierre hade en "gammal" själ. Han förstod mycket av livet redan som ung och han var mycket klok tack vare det. Det var hans lugna, harmoniska sida som förmodligen hade utvecklats mer på grund av hans sjukdom. Men han hade också en annan, vild, destruktiv sida som började märkas tydligt efter att han transplanterades andra gången vid femton års ålder. Han fick bråttom att leva och ta igen alla de känsliga åren då han var fjättrad vid en dialysmaskin. Den sidan fick honom att fatta kortsiktiga, dåliga beslut, som blev ödesdigra för honom.

En tid innan han dog var han vid flera tillfällen färdig att börja leva ett normalt liv. Han förstod att det inte gick att fortsätta att leva på det destruktiva sättet, men kraften räckte inte till att ta sig upp. Jag stöttade bäst jag kunde och påtryckningar på myndigheter resulterade bara i en blodig panna. Det ledde så småningom fram till en anmälan, men det blir ett annat blogginlägg. Men jag är ganska säker på att han på egen hand skulle finna kraften till slut att hitta tillbaka till ett normalt liv.