söndag 21 september 2014

3 år

Pierre, 10 håller kvar solen i Malaysia
Det här inlägget skrevs på 3-årsdagen den 11 april, men publicerades aldrig då. Jag publicerar det nu.

Tre år har gått nu. Igår sköljde sorgen över mig igen med en dånande kraft. Jag blev totalt försvarslös. Pierre, jag saknar dig så! Det värker i hjärtat och jag har svårt för att andas. Varför är du inte här?

För fem månader sedan träffade jag en man som jag blev och är fortfarande förälskad i. Jag trodde inte att det kunde hända utan var väl egentligen inställd på att leva ensam resten av livet. Men ödet ville annorlunda.

I början kändes det väldigt märkligt. Att både vara förälskad och samtidigt leva med sorg. Det resulterade i mardrömmar där jag ofta drömde om att Pierre höll på att försvinna från mig på olika sätt.  Så småningom tog lyckokänslorna överhanden och sorgen bleknade. Men igår kom den tillbaka med full kraft, Kom tillbaka Pierre!

1 kommentar:

  1. Hej, jag hittade din blogg när jag googlade på minnesgudstjänst. Först vill jag säga att jag är ledsen att du förlorat din son. Det är en sorg jag förstår.
    I mars i år dog min son, 21 år, av läkemedelsförgiftning. Han kämpade med flertalet sjukdomar och hade fastnat i ett läkemedelsmissbruk.

    Nu efter snart 7 månader känner jag att livet börjar hitta sitt normaltillstånd. Jag har varit nere på botten och vänt. Sorgen är inte lika smärtsam. För livet går ju vidare, även om det aldrig blir sig likt.
    Jag är glad att du fått kärlek i ditt liv.

    Kram från en annan mamma.

    SvaraRadera