Det kommer fram en hel del känslor efter de senaste dagarnas rapporteringar om Lisa Holms död. Som om någon tryckte på reprisknappen och det jag upplevde när jag kontaktades om Pierres död spelades upp igen. Dock inte alls med lika starka känslor som då men ändå kan jag känna smärtan.
Smärtan som föräldrarna nu känner. Den förlamande chocken. Den isande skräcken över att ha drabbats av det mest ofattbara. De förtvivlade skriken, gråten. Tomheten. Raseriet. Hoppet om att någon skall säga att allt bara var ett misstag.
I mitt fall levde hoppet kvar länge. Trots att jag intellektuellt insett vad som hade hänt, så ville inte hjärtat förstå. Nästan en vecka efter beskedet hade jag fortfarande hoppet kvar. Hoppet om att det inte var Pierre som låg på britsen på Uddevalla sjukhus, när vi var på väg dit. För visst händer det att de tar fel på personer. Det kunde inte vara han. Det kunde vara nån annan. Det var då en del av mig dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar