Statist i mitt eget liv

I nästan en hel vecka efter besöket hos akupunktören hade jag yrsel och ett tryck över huvudet, men när det sen lossnade ...

Jag vaknade mitt i natten och allt stod på något sätt väldigt klart för mig; jag förstod mitt eget beteende och grunderna till varför det var så. Den natten följde av några fler med drömmar om hus, nu mestadels andras hus som såg ganska tomma och rena ut. Minns inte allt så här i efterhand - vilket påminner mig om att skriva så fort det händer något nytt - men det kändes som att det inte skulle vara helt omöjligt att bringa klarhet i allt kaos.

En gång i tiden - när min mamma dog - ställde jag mig själv åt sidan; jag varken ville eller kunde inse det faktum att hon var död. Jag var 14 år och trots tonårstrots och tron att man klarar sig själv behövde jag min mamma mer än någonsin. Jag agerade som vanligt på dagarna och bad alla som ville beklaga min mammas död att mer eller mindre dra åt helvete; det var inte synd om mig! Varför skulle de beklaga något som inte hade hänt? Men på nätterna grät jag och försökte intala mig själv att hon bara hade tröttnat på oss och stuckit - den känslan var miljoner gånger bättre än det faktum att hon aldrig skulle kunna komma tillbaka mer. 

Jag vägrade att gå till kyrkogården för att besöka hennes grav; att inse faktum var inte något jag ville konfronteras med. Det tog tre år innan jag var där ...

Det här beteendet har hjälpt mig att "överleva" under hela mitt Lars Norén-liv. Missförstå mig inte - det har inte varit nattsvart hela tiden, men det är de mörka stunderna jag skriver om här. Jag har ställt mig själv åt sidan och antagit statistrollen i mitt eget liv; det är oftast andras känslor och varande som på något sätt tagit över i mitt liv och trots att jag anser mig vara en stark kvinna så är jag oerhört sårbar inombords. Det här är det många människor som dragit nytta av, framförallt män som jag träffat. 

PTSD?

 

I mitten av juli hamnade jag djupt ner i mörkret igen. Minnen från mitt mående för runt tio år sedan gjorde sig påminda och jag var i samma svarta inferno som då. Jag låste in mig i mitt eget hålrum samtidigt som de riktigt ondskefulla känslorna av total meningslöshet för att leva tog tag i mig. 

Min egen teori för varför det här kom nu tror jag att en utlösande katalysator var att jag drygt en och en halv månad tidigare hamnade i ett läge där allt handlade om ren och skär överlevnad. Precis som under alla tragedier i mitt liv. Nu var vi två personer i en liten segelbåt mitt ute på Atlanten när katastrofen blev ett faktum och vi tappade masten. När sådant händer handlar det om att agera snabbt så man inte dras runt eller ner i havet. Jag kommer inte att ägna mig mer åt i vad som hände i den här artikeln men den som är intresserad av att läsa mer kan göra det i skepparens blogg: https://sittbrunnen.se/hafsorkestern/2345-masten-faller

Vi klarade livhanken och själva händelsen i sig har inte skrämt mig mer efteråt, mer än att jag såklart var skärrad just då; döden blev ju återigen närvarande. Men såna saker kan hända ute till havs och mentalt var jag medveten om det. Men att katastrofen skulle utlösa gamla känslor som uppenbarligen inte varit helt bearbetade utan bara legat och väntat på att få utlopp var jag inte alls beredd på. Jag insåg att jag behövde ta till hjälp för att komma ur mörkret.

Hjälpen fick jag drygt en månad senare då jag besökte psykologen. Under en timmes tid rabblade jag kortfattat fram merparten av alla händelser i mitt dunkla Lars-Norén-liv. En förlösande faktor fick vi fram till slut och jag gick stärkt därifrån. Det var några enkla ord som fick mig att fundera själv på varför jag agerar som jag gör; när jag i sociala sammanhang blir tillfrågad om hur många barn jag har. -Två, har jag alltid svarat och sen gjort allt för att undvika följdfrågorna som brukar komma, oftast: -Vad gör dem? -Hur gamla är dem? -Pojkar? Flickor?... 

Det har varit av omsorg för den som frågar, för jag vet också hur folk ryggar baklänges när de får höra: -Min yngste är död ... Det har jag sagt tidigare. Men det finns ju egentligen ingen anledning för mig att ta ansvar för andras sätt att reagera? Möjligtvis kan man linda in det något och inte smocka till dem i ansiktet med det. 

En vecka efter psykologen var jag på akupunktur och det var då det verkligen började lossna ...

Tio år

Hela obegripliga tio år har gått sen den där dagen när polisen ringde. Dagen som för alltid kommer att bli ett liv före och efter. Dagen som omkullkastade hela min uppfattning om min egen identitet. Dagen som söndrade oss, de tre vi var. Dagen då vi förlorade dig till evigheten.

Du kommer för alltid att bo inom mig, precis som långt innan du ens var tilltänkt ... i den evigheten. Men saknaden efter den fina människan du var, att höra dina skratt och dina skämt och krama dig, är fortfarande så otroligt smärtsam.

Jag försöker faktiskt att leva ett normalt liv och till största delen går det riktigt bra nuförtiden, men så kommer de här stunderna när man brutalt kastas ner i den där andra verkligheten, rakt ner i avgrunden, i mörkret. Kommer min själ någonsin att sluta gråta?

Akupunktur

I måndags var jag på akupunktur. Detta för att jag nu i några års tid känt mer och mer att kroppen förfaller på olika sätt. Och det går bara fortare och fortare. Känner också att jag fått föga intresse från västerländska läkare, trots att jag sökt för samma symptom några gånger tidigare, sen 2017 och senast nu i våras. De har kollat EKG, lungkapacitet och HB, men inga andra blodprover och då allt verkat bra där har de bara skickat hem mig. Senast sa jag till läkaren att jag var ganska trött på att ha det så här nu, men han verkar inte ha uppfattat det.

Men den här andfåddheten för minsta lilla, näsan som runnit några år nu, minnet som sviktar mer och mer, de mer stelare lederna, den sämre synen, nedstämdheten, frusenheten, den sakta ökande viktuppgången, kroppens känslighet för minsta lilla osv? Är det bara något man ska acceptera? Nej, jag tycker inte det. Tummen som jag skadade i november är inte heller återställd trots sjukgymnastik. 

Så fick jag höra om den här kinesiske läkaren och vilka fantastiska under han verkar ha utfört och bokade genast en tid. Han var inte särskilt pratsam och den svenska han pratade var ganska knagglig, så efter att jag berättat om mina problem lät jag honom utföra sitt värv utan frågor.

Efter att han studerat tungan noga fick jag lägga mig på britsen och han tryckte med fingrarna på bröstbenet. Jag höll på att studsa upp, för så ont gjorde det. Han blandade till en pulvermix med varmt vatten som jag fick dricka och sen tryckte han igen på samma ställe igen. Jag tryckte själv också och hör och häpna; det gjorde inte ont längre! På några sekunder hade det försvunnit. Han tryckte också på magen, som var spänd och sa åt mig att djupandas ett tag ända ner i magen. Spändheten försvann och nu påminner jag på mig själv många gånger att andas så. Vet ju egentligen detta, men ibland behöver man bli påmind ...

Han hade sagt att mina problem sitter i huvudet. Var inte riktigt säker på exakt vad han menade med det, men nu tror jag mig förstå ... 

För under veckan har det hänt en del saker. Jag är inte på något sätt återställd, men har förstått att min kropp håller på att hela sig själv. Har "träningsvärk" i armen där nålar suttit, svettats på natten, vaknat genomförkyld som försvunnit efter nån timme, sveda vid avföring och urinering (förmodligen pga gifter som lämnar kroppen) och jag har drömt ...

Första natten efter akupunkturen drömde jag om min farmor som dog 1999. En natt drömde jag om King, min hund, som dog 1980 och i natt drömde jag om min mamma som dog 1978. Nattens dröm är fortfarande rätt tydlig men kommer inte ihåg intrigen riktigt.

För mig har det varit en fasa att drömma om min mamma då hon strax före sin död hade drömt om sin mamma och att hon skulle komma och hämta henne. Men jag har drömt om henne tidigare vilket jag skrivit om här i bloggen. Det var på hösten före Pierres död. Hon verkade veta vad som skulle komma och ville säkert bara säga att hon fanns där. Men i natt skulle hon inte hämta mig i alla fall utan vi var i ett hus som var riktigt förfallet. Det var mörkt, dragigt och fullt av spindelväv - som ett hus taget ur en skräckfilm. Det var i stort behov av städning och hon skulle hjälpa mig att hitta vattnet i det här huset.

Om man förstår något om symboliken i drömmar så vet man att hus betyder den egna uppenbarelsen. Det är så det ser ut inne i mig; gamla sorger som fortfarande river och tynger ner mig i förfall. Nu lyfts sorgerna - en efter en - upp till ytan för att på något sätt försonas med mig. Vi behöver hitta ljuset och inte vara kvar i mörkret, för mina sorger är och kommer alltid att vara en del av mig. Det var säkert det den kinesiske läkaren menade med att det sitter i huvudet. Nu kanske jag äntligen har hittat vattnet så jag kan städa upp ordentligt och göra huset beboeligt igen. Processen är igång.

Besök

Det var så längesen jag träffade dig nu, men i natt var du där igen. I drömmen gick jag in i ett sovrum med öppna garderober där det hängde en massa kläder på ena väggen. Jag skulle visa min mamma, en okänd kvinna som var yngre än jag (min nästa mamma?), att du fanns i det rummet. Jag visste det, men andra var skeptiska.

Osynliga händer började dra kläderna fram och tillbaka på stängerna och då visste jag att du var där, men "min mamma" var fortfarande skeptisk. Hon kunde ju inte se dig. Sen plötsligt satt du där, i fåtöljen framför kläderna; i dina vita byxor och vita collegetröja som du hade designat på sjukhuset.

- Där är han! ropade jag och pekade på dig. Men omvärlden hade försvunnit och nu var det bara vi.

- Hur har du det? frågade jag dig.

- Inte illa, sa du och kom fram och kramade mig. I drömmen kunde jag känna värmen från den sanna kärleken. ... och sen vaknade jag ...

- Nej, nej, nej, ta mig tillbaka! Jag vet inte om jag ropade högt eller om det bara var ett skri inombords, men det gick inte att somna om direkt trots att jag gjorde allt för att försöka.

Jag är tacksam för de stunder jag får tillsammans med dig och för de lugnande budskapen du levererar. Älskar dig bortom döden!

Hej då Mia!

Någon jag känner har gått bort, men jag vet inte vem. Har mina aningar, men kan inte säga säkert. Åtminstone är det någon som känner mig till namnet och som behövde säga hej då.

I lördags morse runt kvart, tjugo över sex vaknade jag av att ett manlig röst talade i mitt öra. "Hej då Mia!" sa den tydligt och bestämt. Jag kunde även höra en sorgsen ton i rösten och bestämdheten uppfattade jag som att han hade förstått sitt öde men kanske hade svårt att acceptera den ... men nu var det som det var.

Jag vaknade, lyfte på huvudet för att se vem som hade pratat med mig, men såklart var det ingen där. Min första tanke var att min skyddsängel övergav mig i den stunden. Några sekunder senare klarnade en bild som jag hade sett precis innan: En svart silhuett på andra sidan sjön och en segelbåt. Det här tillsammans med den lätt nasala rösten drog mina tankar till en person. Har inte vågat kontakta honom. Tänk om det visar sig att han har gått bort ...

Gångna Julars Minnen

Det är oundvikligt att en dag som i dag inte tänka tillbaka på hur jularna såg ut tidigare i livet. När alla var i livet. När alla var lyckliga. När släkten var samlad och barnen sprang omkring tills någon med myndig röst bad dem lugna ner sig. När tomten kom. Och när barnen somnade i baksätet sent på väg hem.

Ur Fanny och Alexander

Gångna julars spöke ur En julsaga

Av skäl som både inbegriper slump och strategi har jag i år valt att inte ha något julpynt alls hemma. Var bortrest de första två adventen, sen sjuk en vecka och efter det kändes det meningslöst att plocka ner allt pynt från vinden. Det är första gången så länge jag kan minnas som julafton i mitt hem jämställts med en vanlig dag. Det har aldrig hänt tidigare. Men det fanns en annan orsak också - jag kommer att tillbringa julen ensam. Också det första gången som det händer. Var hemma hos min son och hans familj och firade julen i söndags, då de skulle ha långväga gäster hemma under julen. Det var mysigt och juligt och borde ha räckt.

Jag har försökt att bortse från att det är jul, men det är svårt. Dagen är en familjehögtid och har varit det så länge jag kan minnas. Var på kyrkogården och tände ljus på gravarna och bilder från forna jular med alla dessa numera döda flimrade förbi. Det enda man kan göra är att bevara minnena från hur det var och försöka att inte jämföra med hur det är i dag och försöka att omprogrammera hjärnan och hjärtat att inte vara så traditionsbundna.