Förvirring

Pierre i köket på det gasthof vi bodde på i Österrike
när gammelfarmor fyllde år. Han tog initiativet själv
till att hjälpa till i köket och till att servera. Det upp-
skattades av både kunder och personal. Av några
tyskar fick han dricks i D-mark, motsvarande 100:-.
Gissa om han var lycklig då!

Ångesten har fått mig i sitt grepp igen. Den sitter på mitt bröst och pressar med all kraft. Jag har känt mig relativt stark ett tag nu, men det håller aldrig i sig särskilt länge.

I dessa "starka" perioder har jag mycket svårt att relatera till det som hänt. Jag ser Pierres foton och vet att han inte kommer tillbaka, men det känns så fruktansvärt otroligt och overkligt så jag har svårt att själv fatta att det har hänt.

Någonstans stänger hjärnan av sorgen för att själen ska få vila. Jag behöver den återhämtningen för att kunna klara av mina dagliga rutiner, gå upp, borsta tänderna, bädda sängen och för att göra det jag behöver göra i arbetsväg.

Men dessa perioder följs alltid av en ångestperiod, då jag kan gråta, vilket kan kännas som en befrielse. Men samtidigt plågar det mig så mycket, så jag orkar inte med smärtan en längre stund och stänger av gråten. Imorgon har det gått 1 ½ år. Fortfarande kan jag inte och vill inte acceptera det som hänt.

Nutid är dåtid är nutid

Människor runtomkring förväntar sig att allt ska vara som vanligt igen för mig. Det har gått 17 månader vilket inte är någon tid alls när man har med evig tid att göra. Min son kommer att vara död i evigheter och när man väl förstått detta kan saker och ting aldrig någonsin bli som förut igen. Det kanske inte märks på ytan men inuti kommer alltid den här smärtan och saknaden att finnas kvar.

Förra sommaren var jag i chocktillstånd till långt in på hösten. Den här sommaren har jag varit i något liknande paralyserat tillstånd och inte kunnat gråta ordentligt. Nu gråter jag igen. Det här med sorgens olika faser är rent nonsens - tillstånden kommer och går och har ingen symmetrisk inbördes ordning i längden. Periodvis gör det lika ont som det gjorde för ett år sen. Jag hamnar i chockliknande tillstånd när sanningen kommer upp för mig och jag kommer förmodligen aldrig till någon acceptans till att det har hänt. Logiskt förstår jag att han är död, men känslomässigt kommer jag nog aldrig att erkänna det.

Idag är också dagen då närmare tre tusen personer som vanligt gick till jobbet för elva år sedan, för att aldrig mera återvända levande till sina anhöriga. Mina tankar finns även hos dem.

Musik

I fredags klarade jag av att spela gitarr och sjunga för första gången sen Pierre gick bort. Det var känslofyllt och gråten låg på lur, men jag lyckades genomföra några låtar. Jag har gjort försök tidigare men har fått lägga undan gitarren genast, eftersom jag börjat gråta med en gång.

Musik upplevs med hela kroppen och vibrationerna anses välgörande för oss. Sången är själens resonanslåda och det blir ohållbart om man släpper ut all ångest på en gång. För det är den inverkan som sång och musik har på mig. Det kommer att gå i vågor märker jag för idag skulle jag aldrig kunna sjunga.

Eksem

Det brinner och svider i ansiktet, främst runt ögonen. Eksemen som dök upp för ett år sedan har inte försvunnit. I början på året fick jag en kortisonsalva att använda runt ögonen och en immundämpande salva för övriga delar. Den immundämpande salvan innehåller samma ämne, Tacrolimus (en bakterie från berget Fuji i Japan), som Pierre hade mot avstötning.

Jag var på hudmottagningen på Frölunda sjukhus i morse och fick rådet att enbart använda den immundämpande salvan och ytterligare en annan mjukgörande kräm. Kortisonsalvan har tunnat ut huden runt ögonen så den är alldeles lila. Inte nog med det - när jag håller upp med kortisonet får eksemet fritt utrymme och gör huden lik elefanthud. En ond cirkel. Fick också mjällschampo för behandling, eftersom mjäll kan trigga igång eksem och viceversa.

Det blir ytterligare en remiss till Sahlgrenska för provtagningar och sen återbesök om 3 månader till hudmottagningen igen. För mig är det helt klart att det handlar om inre stress. Men eksemen kan orsaka ytterliga själslig stress, så det är bra att få bukt med det så det inte accelerar ytterligare. Min hud speglar verkligen mitt inre just nu.

Ont

För varje vecka och månad som går blir jag mer medveten om vad det är som har hänt och jag fylls av fasa varje gång jag tänker på det. Jag fruktar och förbannar ödet som tagit Pierre ifrån mig. Att försöka söka efter  någon mening är fruktlöst, men det är den mänskliga naturen att göra det eftersom vi behöver strukturera och förstå livet. Men döden har ingen annan förklaring än att det är ett naturligt slut på livet.

Liksom allt annat på jorden och i universum lever vi i cykler om liv och död. Att bli fråntagen livet vid alldeles för unga år finns det ingen som helst mening med. Var det helt enkelt så att han var för skadad för att kunna göra det han var ämnad till? Jag vill se det som att han, som hade en sån fin själ, får en ny chans och återföds i en hel kropp. Jag hoppas vi träffas snart.

Jag själv har hamnat i en dvala, upphört att fungera normalt, trots att det inte märks utåt. Då håller jag masken. Mitt inre känns dött och motivationen till livet försvann helt igen någon gång i somras. För min andra sons skull trampar jag ändå vatten och håller huvudet över ytan för att inte drunkna. 

Tack vare all hjälp jag fått fortsätter jag ändå att tvinga mig till att gå upp på morgonen, tvätta mig och göra allt jag ska göra. Men den äkta drivande motivationen för livet saknas. Den kommer väl så småningom...

Mamma

Idag var det 34 år sedan min mamma dog. Dagen då de bestämde sig för att stänga av respiratorn, min pappas födelsedag. Jag kommer ihåg det som igår - min pappa och jag som stod vid sjukhussängen och jag skulle hålla hennes hand, men förmådde inte utan sprang gråtandes och skrikande ut ur rummet, tryckte på hissknappen, stod i hissen och kommer inte ihåg nåt mer efter det.

Det enda jag minns sen var att jag satt i sängen hemma hos min kompis, vars föräldrar förmodligen hade kommit och hämtat mig. Hennes mamma kom in i rummet och sa att nu har hon tagit sitt sista andetag. Sen den dagen har jag fått klara mig själv.

Så många gånger som jag har behövt henne i livet, men jag har känt att hon vakar över mig ändå, även om hon inte har kunnat ingripa på något sätt.

Till Pierre

Min älskade unge,

Hösten 2010 berättade du om några märkliga upplevelser du hade på nätterna. Du sa att du vaknade och såg ett kvinnoansikte på kudden bredvid dig. En annan gång vaknade du och var helt paralyserad, du kunde inte röra dig och blev helt vettskrämd. Du hade många sådana här konstiga upplevelser och jag hade tyvärr inte då något vettigt svar att ge dig.

Nu läste jag precis om det och det verkar vara exakt samma sak som du upplevde. Så här står det:

Sömnparalys - ett förstadium till ut-ur kroppen upplevelser

Det finns ett tillstånd där man vaknar men man kan inte röra kroppen. Detta tillstånd upplever de flesta som mycket obehagligt men jag tror att det är ett förstadium till att kunna skilja själen från kroppen, UKU, och när man väl har lämnat kroppen försvinner den obehagliga upplevelsen under sömnparalysen. Här har jag försökt ta reda på varför tillståndet uppkommer.

När man är i det här medvetandetillståndet upplever man att man är vaken och helt förlamad och att det man upplever är helt verkligt, att man vaknar och inte kan röra sig. Man kan uppleva skräckfyllda saker, syn och hörselintryck och närvaro av människor eller väsen i rummet fast man är helt ensam. Detta kallas hypnagoga hallucinationer och innebär att man drömmer fast man är vaken.

Jag har själv upplevt det här tillståndet många gånger, att jag har vaknat utan att kunna röra mig och sedan brukar jag höra ett ringande ljud i öronen och känna en energivibration i kroppen.

För mig är tillståndet inte obehagligt längre för jag har lärt mig att när jag vaknar och är i det här i det här medvetandetillståndet kan jag lämna kroppen. Om du skulle råka ut för samma sak, så föreställ dig att du ska resa dig ifrån din kropp. När du har lyckats lämna kroppen försvinner alla intryck som är hallucinationer, man ser rummet som det verkligen ser ut och man upplever sig fortfarande som helt vaken. I detta tillstånd kan man färdas vart som helst i hela universum, men det brukar inte hålla i sig mer än några minuter. Men jag tycker att det är det intressantaste man kan vara med om i livet, att uppleva att man kan existera utan kropp.

Ända sen du var liten, har jag märkt att du ibland sov med halvöppna ögon. Jag tänkte inte på att detta skulle ha varit nåt annorlunda, eftersom även din pappa gjorde så ibland.

Utifrån vad som står i artikeln, kan jag förstå att detta verkar vara nåt helt fantastiskt när man behärskar det, men du hade väl inte behövt lämna mig för gott?



Kram Mamma