Ansträngning

Det är många gånger under de här senaste sex åren som jag har undrat varför jag fortfarande finns kvar här på jorden. Så många gånger som jag funderat över att ända mitt liv. Det enda som håller mig tillbaka är min andra son och hans familj. Vad finns det annat att kämpa för när livet enbart är ett enda slitande och stretande.

Var på kyrkogården idag och satt i bilen och till mig kom bilder från den period i mitt liv då jag var som allra lyckligast. Det var när barnen var små och det var bara vi tre. I vått och torrt var det vi tre. Vi var en familj med tre katter och en kanin. Tillräckligt med plats i lägenheten och uteplatserna. Ja, det var en lycklig tid. Trots Pierres sjukdom och all tid på sjukhus hade vi det bra, för vi hade varandra.

Egentligen har jag aldrig varit en person som lever i det förflutna på det här sättet. Åtminstone inte innan Pierre dog. Trots andra dödsfall och motgångar har jag ändå alltid till slut funnit min gränslösa optimism och levnadsglädje. Min framtidstro och strävan efter att lägga det förflutna bakom mig.

Men idag kan jag - så här sex år efter Pierres bortgång - konstatera att hans död enbart har gjort mig svagare. Jag var stark, men vet inte längre hur länge jag orkar hålla skenet uppe. När kommer lyckan till mig?

Åter

Ibland kommer det ögonblicksfunderingar till mig. Som igår kväll; under loppet av en mikrosekund undrade jag när Pierre skulle komma hem. Som om allting var normalt. En helt vanlig kväll. Alla känslor som kan inrymmas under en sån tanke från en förälder infann sig: vem är han med - har han det bra; varför är han så sen - det har väl inte hänt något; kommer han sent - ska jag lämna lampan tänd?

Sekunden efteråt slår det emot mig med full kraft; han kommer inte hem. Då är det precis som om livet rinner ur mig igen och det finns ingen tröst att få någonstans. Inte på något sätt, bara gråta ...

Det har snart gått sex år sedan han lämnade jordelivet och förmodligen kommer resten av mitt liv bestå i såna här tankar. När garden är nere och man är öppen och försvarslös.

Kanske det beror på att jag i början på det här året drömde att han sa till mig: Jag är på väg tillbaka. I drömmen såg jag honom inte, men klart och tydligt hörde jag hans röst och det var glasklart när jag vaknade. Som om han hade stått osynlig i rummet och pratat till mig.

Min längtan är så stark och min förhoppning och önskan om att få tillbaka honom går bortom döden. Han kanske är på väg tillbaka. I det här livets kretslopp. Jag väntar. Jag kommer att känna igen honom.

Högmässa och på återseende

Madeleine Forsberg avtackas av domprosten

Karin Burstrand i Domkyrkan.

Fick ett sms för ett tag sen om att "min" präst har sökt sig till ett annat jobb på annan ort och att hon idag skulle hålla sin avskedspredikan. Det fanns ingen tvekan till att jag skulle gå dit, men jag tycker inte om att ta avsked av någon. Det spelar egentligen ingen roll i vilket sammanhang det är, för det obehagliga ligger i att jag aldrig vet om jag kommer att se personen igen. Det är min smärtsamma erfarenhet - alltför många har lämnat mig.

Jag var i alla fall där och tänkte visa mig stark och hålla mig från att gråta, men det gick inte. Bara åsynen av henne och stämningen i att vara i en kyrka satte igång känslorna och tårarna som jag försökt hålla tillbaka. Jag är ingen flitig kyrkobesökare, men kan nog ändå understryka att det var en vacker predikan och ett fint avtackande. När jag sen ser att en av körtjejerna generat vänder sig om mot Madeleine och torkar bort tårarna i ögonen, brast det för mig med. Det krävs inte mycket.

Efteråt tände jag ljus för Pierre, min mamma och pappa, min svärmor och Marcus och när jag kom ut ur det lilla rummet blev jag hejdad av två mammor från sorggruppen. Det bjöds på kaffe och princesstårta och vi stod och pratade en stund innan Madeleine kom fram till oss. Det blev aldrig något avsked. Hon förstår. Istället bjöd hon in oss till sin nya församling och lämnade oss med ett "på återseende".  Sen stod vi tre ute i den kalla och fuktiga januariluften och pratade länge, länge. Vet inte hur lång högmässan var men jag var inte hemma igen förrän efter fyra timmar.

Jul igen

Det är långt mellan inläggen nu. Det har hänt mycket men jag har varit upptagen med livet och inte hunnit skriva. Idag vill jag ändå dela med mig om mina tankar om hur julen kan te sig när man är ensam.

Gamla traditioner att julen är högtiden när familjen samlas är en sak, men när media sjåsar upp att enamhetsaspekten är så fruktansvärd gör det bara än värre när man verkligen är ensam. Men det är som vanligt bara medias sätt att sälja lösnummer på bekostnad av något som de egentligen inte bryr sig något om. För det finns många som är det - fruktansvärt ensamma. Och när det enda stället man besöker på julafton är kyrkogården för att det är där större delen av ens familj är, då börjar man själv fundera på om det inte är där man själv ska vara.

Man kan ju faktiskt starta nya traditioner också där man bryter ensamheten för många genom att fira med vänner i liknande situation. Det finns ingen anledning att vara ensam om man inte måste. Men det krävs kraft att förändra situationer. Och att skaffa sig den kan vara något mycket utopiskt.

Nej, julen är inte en glädjens högtid för alla. Det finns så många som på olika sätt är ensamma om det så handlar om ålder, sorg eller annat. Ensamhet är inget som försvinner om man inte har någon som förstår vilken situation man befinner sig i. För det är just det som skapar tomhet och isolering: Enfalden och obetänksamheten hos andra.

Jag försöker att se det som en vanlig dag för det är enda sättet att överleva den.

Att låta livet slå rot

Det har egentligen inte hänt särskilt mycket på den positiva känslofronten sen Pierre dog. Att jag erfarit slag på slag under de här åren har bara haft till följd att jag fått kämpa ännu hårdare för att hålla huvudet över ytan. Det har försatt mig i ett tillstånd av neutralitet. Ännu en gång ett försvar för stora känslostormar som bara tröttar ut. Det mörka får pysa ut i sinom tid, när jag orkar. Jag har lärt mig det här om mig själv nu.

I helgen var jag ute och seglade tillsammans med en mängd andra kvinnor; sju båtar med fyra tjejer i varje. Det var första gången för mig.

Nånstans där ute på havet; med vinden i seglen; det tysta glidandet genom vattnet; solen som värmde och glittrade på vattnet; började ett frö spira inom mig. Några korta glimtar av en livskvalitet som jag saknat så länge. Det här var annorlunda än något jag upplevt tidigare, eller åtminstone som jag kommer ihåg. Sorgen har varit så påfallande stark och mörkret har varit så djupt att det pressat undan allt annat ljus som försökt tränga sig in. Men här upplevde jag en stillhet i själen, en ro som gav en förhoppning om att åter annektera ljuset och livet.

Den hårfina känslan som spirade måste jag låta slå rot och vårda så den växer sig så stark att den tränger undan allt mörker och låter ljuset flöda in. Jag tror att jag har hittat rätt plats för det nu.

Försvunna saker från kyrkogården

Idag åkte jag förbi kyrkogården för att kolla läget och se hur blommorna hade stått sig sen jag planterade dem. Det såg fint ut hos både mina föräldrar och hos Pierre och min man. Men det var en sak som hade försvunnit. En vit stenängel som någon hade lagt på Pierres grav strax efter hans begravning, med inskriptionen "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans".

Jag vet inte vem det är som lagt den där och jag vet inte vem det är som tagit den därifrån. Är det samma person eller kan det verkligen vara så att någon har stulit den? För bortblåst tror jag inte den kan vara - den är för tung för det och har klarat stormar innan.

Undrar då om personen som lagt den där kanske känner att hen är färdig med sorgen och av någon anledning kopplat till det tagit bort den? Eller kan det verkligen vara så att det går tjuvar på kyrkogården som snor minnessaker från andras gravar? Hur understår man sig?

27 år

Idag skulle du ha fyllt 27 år. Ganska exakt nu vid det här inläggets begynnelse tog de ut dig ur min mage. Trots att din första tid var så svår blev du en sådan fin människa. Eller det kanske var just därför. Du förstod livets svårigheter men visste inte hur du skulle hantera det senare.

Hos mig lever du vidare. Jag vill gärna tro att du idag hade varit en skötsam man med fast jobb och egen bostad. Kanske hade du varit sambo med samma tjej som du haft i nästan tio år och haft ett barn redan. En flicka på två år som har dina långa ögonfransar och fylliga mun. Man förstår att hon skall bli en skönhet, precis som du. Du oroar dig redan nu för hur du skall hantera alla kommande friare. Men du gör det på ditt vanliga sätt genom att skämta om det. Fast bakom skämtet ligger det subtila, det ömtåliga.

Du är lycklig och ibland tänker du på de jobbiga åren. Men det gör dig bara starkare och mer motiverad att leva ditt liv på bästa möjliga sätt; att ta hand om din familj, med kärlek.

Du hade så mycket kärlek att ge, men dina mörka sidor skrämde dig. Det mörka är inget att vara rädd för - det kan man lösa upp med ljus. För vi är bara människor och har båda delarna i oss. Att dölja och undertrycka våra mörka sidor gör bara det mörka starkare. Att ta upp dem i ljuset och bearbeta dem får dem att försvinna likt en pust från en het kopp kaffe.