Idag var min äldste son och jag på två olika banker för att avsluta Pierres konton. Trots att jag känt mig relativt stark den senaste tiden var jag oförberedd på den känslostorm som kom och bröt ned mig. Jag märkte på den unge banktjänstemannen att han inte riktigt visste hur han skulle agera, men han gjorde det ändå på ett respektfullt sätt. Han stod tyst kvar och väntade tills vi var färdiga att gå ut. Ett mycket enkelt sätt att visa medmänsklighet och deltagande med en person man inte känner alls. Det fanns en ömsesidig förståelse mellan oss.
Varje gång som något med koppling till Pierre avslutas, ges sorgen en stark skjuts uppåt. Men samtidigt kommer man också ett steg närmare att leva i harmoni med sorgen. Det är inte en enkel process och jag förstår varför många i sorgesituationer bara vill avsluta allt så fort som möjligt - det är enklare att gräva ner smärtan och låtsas att den inte finns, än att konfrontera den. Men den kommer. En sorg ligger alltid och sliter om man inte tar tag i den. Antingen som fysiska eller psykiska sjukdomar. För man kan inte hejda den, lika lite som man kan hejda glädje eller ett skratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar