Vid nionde besöket hos akupunktören var jag tvungen att säga stopp. Min ekonomi klarade inte mer. Nu 2 ½ vecka efter det har smärtan i fötterna tilltagit och eksemen har haft ett utbrott men lagt sig igen. Så visst gjorde akupunkturen verkan. Jag känner mig också mycket starkare i kroppen (förutom fötterna) och mentalt, trots att jag bryter samman emellanåt. Men jag har lättare för att återhämta mig och kan alltid påbörja behandlingen igen ifall det skulle bli mycket värre.
En vilja till att börja leva har tagit form. Jag börjar planera för framtiden på ett sätt som jag inte gjort tidigare och ibland kan till och med en lyckokänsla anas nånstans djupt där inne. Jag gissar på att det är många som inte vågar bejaka såna känslor när man samtidigt sörjer, det har naturligtvis inte jag heller kunnat göra tidigare. Men målet är väl ändå att välkomna livet och göra det bästa av det. Det tar lång tid att komma dit. Jag har som jag tidigare skrivit fått massor av hjälp av både arbetsterapeuten, som jag var hos sista gången igår och prästen, som jag träffar varannan vecka ung nu. De har gett mig verktygen för att komma dit jag är idag. Jag kan skratta lika lätt som jag kan gråta nu. Och jag har accepterat att jag är som jag är.
Tidigare blev jag frustrerad över att jag inte klarade av lika mycket som jag alltid har gjort och det ökade stressen och frustrationen ännu mer. Men jag har kommit till en punkt där jag förstått att jag på inget sätt kan forcera mig själv till att göra mer än det jag orkar. Kanske jag aldrig kommer att bli som jag var förr, men då är det så.
Var också hos läkaren på vårdcentralen och påpekade mina onda fötter. Hon är en mycket farmakologisk läkare, vilket de flesta är, och har svårt att se alternativterapier som en valmöjlighet. I alla fall skulle hon skriva en remiss till ultraljud, eftersom hon inte trodde att det var ortopediskt. Det tror inte jag heller. Så vi får se vad det blir av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar