Idag när jag stod vid porten för att gå in träffade jag samtidigt på en granne från huset bredvid. En medelålders man som jag inte känner eller har pratat med, men som jag brukar heja på när jag ser. Han kom fram till mig och sa: "Jag har inte ett din son Pierre på ett tag..." Hela mitt inre gjorde uppror och jag kände hur paniken slog till. Han kom närmare och upprepade vad han hade sagt. Förmodligen trodde han inte att jag hade hört.
Jag förklarade att Pierre hade avlidit för två år sedan och undrade hur han kände honom till namnet. Han beklagade naturligtvis och sa att han hade träffat honom utanför porten för ungefär fem år sen när de flyttade in, presenterat sig och börjat prata. Det kändes skönt att han inte genast rusade iväg så fort han fick vetskap, utan vi pratade en liten stund och han verkade uppriktigt ledsen och förstod att för mig är två år ingen tid alls. Många förväntar sig tyvärr att mitt liv ska återgå till det normala efter en viss tid. Det kanske det gör nån dag, jag vet inte, men jag är inte där ännu i alla fall.
Precis sån var Pierre. Han hade lätt för att få kontakt med folk, han var charmig och alltid lika trevlig och omtyckt av både gamla och unga. Jag vet att han var uppskattad bland grannarna i vårt hus också och jag vet också att det var några som tog väldigt illa vid sig av hans död.
När jag kom hem brakade jag samman. Man skulle kunna tro att det blir en lättnad när man lever i nåt slags limbo som en levande död, men det är det inte. Snarare ökar det bara på depressionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar