Idag för två år sedan begravde jag min son. Ingenting någon förälder någonsin ska behöva uppleva. Bilderna därifrån uppträder knivskarpa framför ögonen på mig, förmodligen för att jag inte hade tagit något lugnande innan. Jag tror att man upplever en begravning antingen som i en dimma (även utan lugnande) eller så minns man varje detalj.
För mig framstår det hela fortfarande obegripligt, trots att jag levt med det dygnet runt i två års tid nu. Det ÄR obegripligt! Ett barn ska inte dö före sina föräldrar! Döden är egentligen inte främmande för mig men jag förstår den inte. Och det är nog det som är mitt problem; att försöka förstå. Men det ligger i min natur att försöka förstå det som är obegripligt. Därför hamnar jag också i detta ekorrhjul som är så svår att hoppa ur. Jag vet att jag måste släppa taget, men jag vet inte hur det ska gå till.
Jag har den senaste tiden känt mig väldigt konstig i kroppen. Förutom att jag har ont överallt så har jag också haft en mycket obehaglig känsla i hela kroppen. Det pirrar på ett mycket olycksbådande vis och ibland känns det som om varje cell håller på att dö. Jag vet att man kan dö av sorg och jag är inte själv klar över vad jag vill med livet. Ibland känns det rätt skönt att leva, men, precis som det har varit senaste tiden, så känns det helt meningslöst.
När jag gick hos arbetsterapeuten fick jag rådet att göra roliga saker och att motionera för att det ska få mig att må bättre och det gör jag också. Men hålet i bägaren är alldeles för stort och blir dränerat alldeles för snabbt för att de positiva känslorna ska få tid att stanna där. Så jag inser att jag måste laga hålet, men hur gör man det när ärret slits upp hela tiden och blir till ett blödande sår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar