Prövning

Ibland försöker lyckan le mot mig, men jag förmår mig inte riktigt att kunna ta emot den. Jag försöker, för det är mitt mål att någon gång få leva ett någorlunda normalt liv. Men till och med lyckan blir smärtsam, eller snarare tanken på att förlora den igen. För bakom varje hörn lurar alltid en katastrof. Så har mitt liv sett ut de gånger jag försökt att släppa de mörka tankarna. Ibland har det varit lugnt i många år och då har jag nästan släppt tanken på att något ont kan hända. Men så händer det igen.

Med lyckan kom också drömmarna tillbaka och sorgen. När känslor frigörs så är det inte bara de positiva utan även de mörka känslorna som lossnar. Efter en mycket fin dag drömde jag om Pierre. Det var ingen ljus och positiv dröm som man skulle kunna tro efter att ha fått känna så många positiva känslor på dagen och kvällen innan. Drömmen kändes ödesdiger och mörk.

Pierre var 6 år och lekte med farliga ganska stora leksakståg bakom en genomskinlig vägg. Jag kunde inte komma åt honom, en återkommande känsla i mina drömmar, eller säga till honom att det var farligt eftersom väggen inte släppte igenom något ljud. Emellanåt försvann han på dessa tåg och jag skrek och försökte få tillbaka honom. Så kom han tillbaka men jag kunde ändå inte komma åt honom eller krama honom eller tala om för honom hur farligt det var. Vaknar, känner kärlek och förvirring.

Förvirring är vad jag fortfarande känner.