Att börja fundera i banor där man på något sätt försöker hitta ett system, en förklaring, kan verka paranoidt, och visst har jag emellanåt då också trott att jag håller på att förlora förståndet. Det är när hjärtat gör så ont att man upplöses i atomer och hjärnan gör allt för att försöka förstå varför allt händer. Det är då det känns som om man håller på att bli galen.
Nu när min pappa dog har jag förstått att hans död slöt cirkeln på något sätt. Varför eller vad är inget jag begriper och jag låter det vara så, men anledningen till att jag kommit fram till det här beror på följande:
- Min mamma dog på min pappas födelsedag.
- Min pappa dog på min svärmors födelsedag.
- Själaringningen för min pappa var på min mans dödsdag.
- Min pappa gravsattes på samma dag som min man.
Vi människor söker allt som oftast en förklaring på det som händer omkring oss. Det är troligen därför religioner har fått så stort fäste i mångas liv för att det inte går att hitta andra fotfästen. Det är nog det svåraste just för oss människor att inte få ett svar. När det händer en olycka vill alla veta varför det hände och vem som eventuellt kan göras ansvarig. Vi vill så gärna ha ett därför men jag inbillar mig att det bästa för själen är att inte tänka på ett varför och ett därför, utan tänka att oavsett vad som än har hänt har jag i alla fall fått uppleva 20 fantastiska år eller 50 fantastiska år eller ... och minnas det goda, det fina, det vackra och sopa undan det tråkiga, det som gör oss ledsna. Och aldrig ge upp kampen om oss själva och vår egen kraft som kommer inifrån och lyfter oss uppåt. Många kramar till dig!
SvaraRadera