Idag var jag på kyrkogården och planterade lite vårblommor, både hos Marcus och Pierre och min mamma och pappa. En stark känsla av ensamhet och övergivenhet slog mig igen när jag åkte därifrån och min fråga kvarstår fortfarande; varför är jag fortfarande kvar på den här jorden? Något syfte måste ändå finnas eftersom jag fortfarande lever. Men det är svårt att förstå när hjärtat gråter.
Jag har beslutat mig för att göra någon typ av volontärsresa till hösten och kanske finner jag då min mening med livet. Alla dessa erfarenheter jag fått av livet behöver få ett utlopp. Erfarenheter som ska användas för att hjälpa andra. Ännu har jag inte beslutat mig vart jag ska åka eller vad jag ska göra, men det kommer att klarna innan hösten. Det är jag övertygad om.
För över tjugo år sen fick jag ett kall om att starta kombinerade barnhem/skolor för utsatta barn i sydostasien. Men då var det omöjligt för mig med tanke på hur min egen familje/livssituation såg ut. Många har gjort detsamma under de här åren men fortfarande är behovet skriande ute i världen. Men nu har lång tid gått och jag vet inte om det fortfarande är det som är det skriande behovet. Det kommer också att komma till mig är jag övertygad om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar