Renovering

Så här såg det ut för tre månader sen.

Så här såg det ut igår.

Mina krafter är uttömda. Ett långdraget renoveringsprojekt med alldeles för mycket bekymmer har tömt ut mig totalt. Med tanke på hur de senaste åren sett ut och med facit i hand var det ingen god idé att påbörja ett så här stort projekt. Men jag var naiv och begrep inte att det kunde uppstå så mycket problem. Har ju aldrig gjort något liknande tidigare. Min erfarenhet av renovering har sträckt sig till målning och tapetsering. Det enda som sporrat mig framåt under de här fem månader har varit bilden av hur det kommer att se ut när det är färdigt.

Nu är det i princip klart, men jag kan inte känna någon glädje. Min motståndskraft är låg och sorgen har återigen greppat mig. De senaste dagarna har gått i ett håglöst töcken och jag försöker peppa mig själv med positiva bilder och tankar, men det hjälper föga. Jag är nere i den svarta brunnen igen. Inte på något vis så djupt som efter Pierres bortgång. Ingenting går att jämföra med hur det var då. Men liksom då försökte jag klamra mig fast i brunnsväggen; då, i ett försök att klamra mig fast vid livet; nu, med visionen av ett nyrenoverat hem. Det tär på krafterna, så nu har jag släppt taget. Därav mörkret och håglösheten och nu gäller det bara att samla krafter för att börja klättra upp igen. Det kommer att bli ljusare så småningom.