Livets förgänglighet

I dag stötte jag på Pierres läkare på stan. Han som tog hand om Pierre från att han var väldigt liten till 18 års ålder, då Pierre flyttade över till vuxensjukvården för tio år sedan.

Det kändes som att möta ett annat liv; någon från en annan tidsera. Jag tror att han kände likadant. Åldern hade tagit ut sin rätt men han jobbade fortfarande på barnkliniken. Han sa att han häromdan hade sett ett foto på Pierre bland sina privata bilder. Jag berättade att sköterskan som jobbade med honom och som också kände Pierre hade skickat tillbaka albumen jag hade gjort av hans sjukhusvistelse, då hon gick i pension. Det var uppenbarligen mycket ny personal som inte kände Pierre, sa jag. - Ja, det är jättemycket ny personal ... ... ... Vi kommer ihåg Pierre, sa han. Då var det något som hände inom mig. Samtidigt som jag blev glad över att det fortfarande finns andra som minns honom kände jag också en sådan otrolig ledsamhet.

Det var som om hela universum öppnade sig inom mig i en tidsresa och alla känslor jag upplevt kom tillbaka i ett enda stort förvirrande virrvarr: sorg, oro, kärlek, ilska, utmattning, apati, tacksamhet, glädje, smärta ...

När jag sen fortsatte hemåt pockade tårarna på att tränga fram utan att jag kunde sätta fingret på varför. Nu förstår jag - tiden är förgänglig och det erfor jag i rynkorna i hans ansikte; de en gång så vakna och skarpa ögonen som nu var grumliga; det rappa språket som nu var mer långsamt. Han som varit så viktig under en lång period i våra liv och som tillsammans med personalen alltid tagit så otroligt väl hand om oss trots alla svårigheter.

Ja, livet är förgängligt och när nya generationer växer upp kommer Pierre att vara bortglömd för den han var och enbart vara ett foto i ett album. Så även jag.