Sju år

I dag har du varit borta från mig i sju år. Det är fortfarande lika ofattbart. Smärtan kan emellanåt hugga till när jag inser att du inte kommer tillbaka - åtminstone inte som den du var.

Det verkar vara stora skiften nu. Mycket död. Många folkkära artister har gått bort på alldeles för kort tid och trots att jag inte på något sätt har haft dem som idoler, har de ändå alltid funnits där. De som brann för det de gjorde - musik, konst, film ... På något sätt ruckas världsordningen när för många eldsjälar går bort tätt efter varandra - de som var sanna mot sig själva och sin konst.

Sådan var du också - sann mot dig själv. Du hade precis så smått själv börjat skriva musik; både låt och text. Fått kontakt med relativt kända producenter också. Men din känsliga ådra och det självdestruktiva beteendet drog dig bara neråt; du hamnade i en värld där droger var vanligt förekommande och du kunde inte stå emot.

I går var också årsdagen av terrorattentatet i Stockholm och mina tankar går framförallt till föräldrarna till den lilla flickan som var ett av offren. De har haft sitt värsta år i livet nu och det kommer tyvärr aldrig att upphöra. Den enda trösten jag kan ge är att man lär sig att leva med det genom åren.

All denna död är svår att värja sig emot när man inte själv känner sig så stark. Det tar mycket energi och det är kanske därför jag känner mig så extremt trött.