Övergång 1

Idag har jag haft ytterligare en av de starkaste upplevelserna efter Pierres död. Det var hans övergång till den andra sidan. För de som har svårt att läsa om det som allmänt brukar kallas för övernaturligt råder jag att hoppa över det här inlägget. Det säger jag för att jag själv varit skeptisk till människor som påstår sig ha kontakt med andevärlden och jag kommer fortsättningsvis vara ifrågasättande när det gäller sånt här, men det som hände idag kändes äkta.

Jag har tidigare skrivit i några bloggposter att jag känt hans närvaro  och det beror helt och hållet på att han inte gått över till den andra sidan. Han var kvar här eftersom han hade något som plågade honom och som han var väldigt ledsen över och som jag har velat ha svar på. Jag ska inte gå in på sakfrågan idag, det kanske jag skriver om i ett annat inlägg nån gång, men jag fick ett klart och tydligt svar på det som jag undrat över.

Först ska jag berätta om hur jag kom i kontakt med det här mediet. För det var inte något som låg under min kontroll alls. Jag gick till frisören. Det märkliga med just den här frisörsalongen är att jag alltid dragits dit. Jag var där och försökte beställa tid en gång för länge sen, men då hade hon inga tider, utan hänvisade mig till andra salonger. Inte på något otrevligt sätt, men hon har en stark integritet och det var inte dags för oss att mötas då.

Trots att jag fått tips på en mängd olika andra frisörer har jag aldrig gått till dem, utan just den här salongen hade en så stark dragningskraft på mig att jag gick dit igen och frågade efter en tid för några veckor sen. Jag var där och klippte mig förra veckan.

Men det som hände under klippningen var jag helt oförberedd på.

Vi kom in på att börja prata om andliga ting. Jag berättade aldrig om Pierre, men däremot sa jag att jag hade mist min mamma i unga år. Under klippningen kunde hon känna en närvaro sa hon. Det var inte min mamma men ganska säkert min morfar. Sen var det också någon annan där som var ivrig att få komma fram, men hon ville inte släppa fram honom eftersom hon just då var frisör och inte medium, dvs en kanal för andevärlden. Det skulle bli fel och ovärdigt. Men hon kände sig yr, sa hon, som om personen i fråga gått bort genom alkohol eller droger. Och att han var väldigt mån om att få komma fram. När hon rörde vid mig, kände jag också detta och bröt ihop. Jag förstod ju att det var Pierre. Det var en väldigt omtumlande upplevelse. Jag hade ingen aning om att hon var medium, jag skulle ju bara klippa mig.

Hon hade i sin tur bett till sina andliga vägledare att de skulle skicka någon som jag till henne. En grafisk designer med app-kunskaper. Man kan kalla det för ödet eller vad som helst, men det var meningen att vi skulle träffas, och jag tror att det var nån form av högre makt som styrde detta.

När jag kom hem var jag fortfarande omtumlad. I en veckas tid har jag funderat över det här innan jag igår ringde henne för att få veta mer om vad som hände. Hon hade ett återbesök idag annars hade det blivit efter jul, vilket jag inte hade kunnat vänta på.

Jag fortsätter att skriva om det här imorgon, behöver nog sortera mina tankar lite.

Inkräktare

Med kärleken kom också en annan familj. Det förpliktar att man ska finna sig och acceptera situationen och så är det väl också i de flesta normala fall, med fler eller smärre komplikationer. Men min sorg är långtifrån enklare att hantera, trots att det periodvis känns lättare, och det medför mer eller mindre världskrig inuti mig.

I början kändes det naturligt att acceptera att han har barn som kommer att vara beroende av honom i många år till. När allt är nytt är det mycket enklare. Däremot har hans barn inga som helst planer på att acceptera mig, bortsett från en som är född i ett annat äktenskap. Det är mycket lätt att förstå att barnens bild av familjen ingriper enbart mamma och pappa och inga andra. Det har jag full förståelse för.

Vad som däremot är svårt att förklara, kanske på  grund av att det kan ses som ogint och barnsligt från min sida, är hur jag upplever det när hans nioåriga son sover i min döde sons säng.

Det känns som ett hån, en inkräktare som skrattar åt mig - haha, här är jag, var är din son?! Ett främmande barn som egentligen inte har något i mitt liv att göra och jag vill bara skrika åt honom att försvinna ur mitt liv. GE MIG TILLBAKA MIN SON!

Han var här den helgen när Pierre skulle ha fyllt 25 år och på hans dödsdag två dagar senare. Det var då det hela började kännas makabert. Det var Pierres födelsedag och det var han som skulle sova i sin säng. Ingen annan. Ingen främling. Inget främmande barn. Det vred sig i mig av vånda, men det här kunde jag inte visa utåt. Jag svalde och drog mig undan.

Jag vet att jag måste hitta ett sätt att skilja mitt förhållande till Pierre med mitt liv tillsammans med min sambo. Just nu känns allt bara tungt och jag har svårt för att fokusera. Jag drar mig undan. Det här är ingenting jag kan förklara för honom. Han skulle inte förstå. Det är inte många som gör som inte har samma erfarenheter.

De nätterna hans son är här får jag sova ensam. Upptäcker han att pappa inte sover bredvid honom utan bredvid mig kommer han och hämtar honom. Och min sambo går utan att ifrågasätta. För han är ju bara ett barn. Men jag blir ensam. Den ensamheten värker.

Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig att vårt vuxna gemensamma liv skulle bli. Jag hade en förhoppning om att livet skulle bli enklare när jag träffade honom, men så har det inte blivit. Det hela kompliceras än mer av en bitter exfru vars ord väger väldigt tungt. Som ser ljusglimtar när hon kan splittra oss. För hon använder barnen som ett vapen mot honom och därigenom också mot mig. Det är så jag ser det. Och jag är inte stark nog att hantera detta.

Tillagt i efterhand: Så här är det naturligtvis inte jämt. Det är dagarna när allting känns extra tungt.

3 år

Pierre, 10 håller kvar solen i Malaysia

Det här inlägget skrevs på 3-årsdagen den 11 april, men publicerades aldrig då. Jag publicerar det nu.

Tre år har gått nu. Igår sköljde sorgen över mig igen med en dånande kraft. Jag blev totalt försvarslös. Pierre, jag saknar dig så! Det värker i hjärtat och jag har svårt för att andas. Varför är du inte här?

För fem månader sedan träffade jag en man som jag blev och är fortfarande förälskad i. Jag trodde inte att det kunde hända utan var väl egentligen inställd på att leva ensam resten av livet. Men ödet ville annorlunda.

I början kändes det väldigt märkligt. Att både vara förälskad och samtidigt leva med sorg. Det resulterade i mardrömmar där jag ofta drömde om att Pierre höll på att försvinna från mig på olika sätt.  Så småningom tog lyckokänslorna överhanden och sorgen bleknade. Men igår kom den tillbaka med full kraft, Kom tillbaka Pierre!

Förhållanden

Kärleken kom till mig. För snart ett år kom den till mig i form av en ädel prins på en vit springare. Det var så jag såg på det. Han vände min syn och helt plötsligt började jag se världen med andra ögon. Det svarta försvann och istället började världen te sig ljusare. Han tänkte likadant som jag och kände likadant som jag. Vi sa samma saker vid samma ögonblick och skrattade åt samma saker. Jag hade hittat den saknade komponenten i mitt liv - min andra hälft, min själsfrände.

Men det har inte varit okomplicerat om någon nu skulle tro det. Det är omöjligt att gå från ett sorgestadium till total lycka i en handvändning. Jag hade så smått börjat skönja en ljusning vid horisonten av mitt liv men var på långa vägar inte framme. Förmodligen kommer det att ta lång tid ännu innan jag kan känna mig helt säker på att mitt liv har vänt till det positiva och att allt nu ska vara lugnt och stabilt.

För min erfarenhet av livet har varit en helt annan. Många av de som stått mig allra närmast har lämnat mig. För döden. Andra har lämnat mig på grund av döden. Mina erfarenheter har skrämt iväg några stycken och jag kan förstå det. Det kan vara svårt att förstå vad man går igenom om man aldrig ens varit i närheten av liknande upplevelser. Och visst är det så att man formas av sina erfarenheter, både goda som dåliga.

Det här är orsaker till varför min känsla av att bli övergiven har varit och fortfarande är stark. Jag förstod det inte själv förrän jag först upptäckte att jag hade något nytt, värdefullt att förlora. I det här läget finns inget rum för citat som ”Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls”.  Den som tänker så förstår inte alls. Och jag vet inte om jag kan förklara heller. Det är svårt att förstå. Och det är svårt att förklara med ord. Mitt skräckscenarium-alarm kan utlösas vid små händelser som i mångas ögon kan uppfattas som obetydliga eller helt obegripliga, men som hos mig kan innebära en orsak till att jag kommer att bli övergiven - igen. Någon form av intuition där alla händelser obönhörligen leder till största möjliga katastrof för mig. För så fort jag slappnar av kommer något att hända igen.

Helt klart är i alla fall att förhållanden ställs på sin spets, omvärderas och förändras. Kärlek är inte en självklarhet. Barn är ingen självklarhet. Livet är föränderligt och likaså allt som ingår i det. Min sorg till Pierre förändras från dag till dag. Ibland tänker jag inte alls på det som skett, andra dagar känns det väldigt nära. Saknaden kommer dock alltid att vara statisk.

Sidenblommor

Sidenpelargoner

I år har jag placerat sidenblommor i blomsterurnan. Det var efter att den första kullen med planterade blommor dog pga värmen och avsaknaden av regn. Det var egentligen inget svårt beslut, med tanke på att hela sommaren utlovades att bli varm och het.

En gång i tiden var jag emot sidenblommor på graven. På nåt sätt kändes det som fusk. Att det oäkta symboliserade att man inte la ner tillräckligt mycket möda för att ta hand om det äkta och att det på samma gång skulle vara sinnebilden för vilka känslor man hyste. Det var naturligtvis mitt ungdomliga övermod som var problemet. Jag hade massor med energi och dessutom bil, så jag kunde lätt ta mig dit. Samma förutsättningar hade inte min svärmor som just envisades med att placera ut plastblommor på sin sons grav, min mans.

Idag förstår jag bättre. Jag brukar oftast cykla eller gå dit, det är ung 6 km. Men det blir inte lika ofta som i början. Både pga att sorgen har kommit in i ett annat stadium - behovet att vara där är inte lika stort längre och pga min ålder - jag skulle inte orka ta mig dit varje dag enbart för att vattna blommorna. Idag är också sidenblommorna mycket mer realistiska och av högre klass. Det är egentligen bara bladen som ser oäkta ut i det här arrangemanget. Och visst blir det fint!

Minnen

Några gamla minnen dök upp. Inga särskilda händelser eller några speciellt märkliga dagar. Utan ganska vardagliga episoder som var vårt liv på den tiden. Pierre var i 16-års-åldern och jag körde honom till sjukhuset för de vanliga provtagningarna. Vid den tiden fick jag inte längre följa med in till läkaren utan sitta och vänta i väntrummet eller bilen tills han var klar. För honom hade det varit tryggt att ha mig med innan men nu ville han klara sig själv.

Några gånger var han mer förlägen och då ville han att jag skulle vara kvar i bilen. Andra gånger ville han att jag skulle följa med till väntrummet. Men varje gång ville han att jag körde honom dit.

När han var liten, före transplantationen, fanns där en bok i väntrummet på urinvägsmottagningen som han alltid ville höra mig läsa. Den hette "Olssons pastejer" och han formligen älskade den här boken. Det fanns inte en gång då vi var där som vi missade att läsa den.

Jag antar att det är det bekanta som vi känner igen från gång till gång som gör att vi accepterar vissa situationer som annars skulle kunna vara obehagliga många gånger. Som t ex skjuts till sjukhuset eller att läsa samma bok.

Herregud vad jag saknar honom!

Studier

Det har varit lite tunnsått med mina inlägg under senaste halvåret. Orsaken är inte att sorgen försvunnit, för det har den inte, utan att det blivit hektiskt och intensivt på andra sätt. En av orsakerna är att jag har läst några kurser i objektorienterad programmering. Jag har utmanat mig själv med javaprogrammering och php, dels för att jag har en uppdragsgivare som önskar att jag ska göra en avancerad app till dem men också dels för att få igång min hjärna.

Att vara i ett sorgetillstånd under lång tid ger en del förändringar i hjärnan. I värsta fall kan de vara kroniska men oftast kan hjärnan reparera sig själv. Det är framförallt hippocampus som förändras, den del av hjärnan som bl a hjälper oss att skapa nya minnen. Jag märker att jag inte har samma kapacitet som för bara några år sedan att minnas nya händelser och information. Studierna har därför blivit oerhört krävande, då jag aldrig tidigare varit i kontakt med den här typen av programmering. Jag hann inte riktigt klart 2 av 3 kurser utan får använda tillfällen i sommar till att avsluta dem.

Den andra orsaken till min frånvaro från bloggen är av en helt annan natur, men det skriver jag om vid ett annat tillfälle. Det har inte varit helt okomplicerat.