Fem år

Idag för fem år sedan vaknade jag upp totalt ovetandes om det hemska. Det hemska att min sons tid på jorden redan var slut när denna min dag började. Jag gick ovetandes till mitt frilansjobb på en reklambyrå. Det var en vanlig dag och jag var hemma vid lunch igen.

Kvällen innan hade jag fått indikationer på att Pierre och en kompis hade blivit utslängda från det öppna "behandlingshem" de var på. Redan tidigare hade jag ifrågasatt om det var ett ställe som var bra för honom, men personen som hade hand om Pierre var inkompetent och jag ringde henne igen och skällde ut henne för den odugliga vård de bedriver. Jag kunde inte få tag i Pierre och hade en obehaglig känsla av att något inte stod rätt till. På natten hade han skickat ett sms till mig; att jag skulle kolla när första bussen gick från Uddevalla på morgonen. Det var hans sista sms.

Efteråt har jag förstått att hon redan visste när jag ringde. Kvinnan jag ringde och skällde ut. Men hon sa ingenting. Alla visste utom jag. En halvtimma efter att jag lagt på luren ringde polisen.

De här senaste dagarna har jag förberett mig för den här dagen. Fem år och jag tänkte att det kanske är dags att släcka ner hans Facebook-sida. Ytterligare ett avslut. Alla avslut smärtar. Han lever kvar ändå.

För sex dagar sen fyllde mitt barnbarn fem år. Liv och död på en vecka. Nu behöver jag mycket liv i mitt liv.

Min hjälp för andra

Idag var jag på kyrkogården och planterade lite vårblommor, både hos Marcus och Pierre och min mamma och pappa. En stark känsla av ensamhet och övergivenhet slog mig igen när jag åkte därifrån och min fråga kvarstår fortfarande; varför är jag fortfarande kvar på den här jorden? Något syfte måste ändå finnas eftersom jag fortfarande lever. Men det är svårt att förstå när hjärtat gråter.

Jag har beslutat mig för att göra någon typ av volontärsresa till hösten och kanske finner jag då min mening med livet. Alla dessa erfarenheter jag fått av livet behöver få ett utlopp. Erfarenheter som ska användas för att hjälpa andra. Ännu har jag inte beslutat mig vart jag ska åka eller vad jag ska göra, men det kommer att klarna innan hösten. Det är jag övertygad om.

För över tjugo år sen fick jag ett kall om att starta kombinerade barnhem/skolor för utsatta barn i sydostasien. Men då var det omöjligt för mig med tanke på hur min egen familje/livssituation såg ut. Många har gjort detsamma under de här åren men fortfarande är behovet skriande ute i världen. Men nu har lång tid gått och jag vet inte om det fortfarande är det som är det skriande behovet. Det kommer också att komma till mig är jag övertygad om.

Renovering

Så här såg det ut för tre månader sen.

Så här såg det ut igår.

Mina krafter är uttömda. Ett långdraget renoveringsprojekt med alldeles för mycket bekymmer har tömt ut mig totalt. Med tanke på hur de senaste åren sett ut och med facit i hand var det ingen god idé att påbörja ett så här stort projekt. Men jag var naiv och begrep inte att det kunde uppstå så mycket problem. Har ju aldrig gjort något liknande tidigare. Min erfarenhet av renovering har sträckt sig till målning och tapetsering. Det enda som sporrat mig framåt under de här fem månader har varit bilden av hur det kommer att se ut när det är färdigt.

Nu är det i princip klart, men jag kan inte känna någon glädje. Min motståndskraft är låg och sorgen har återigen greppat mig. De senaste dagarna har gått i ett håglöst töcken och jag försöker peppa mig själv med positiva bilder och tankar, men det hjälper föga. Jag är nere i den svarta brunnen igen. Inte på något vis så djupt som efter Pierres bortgång. Ingenting går att jämföra med hur det var då. Men liksom då försökte jag klamra mig fast i brunnsväggen; då, i ett försök att klamra mig fast vid livet; nu, med visionen av ett nyrenoverat hem. Det tär på krafterna, så nu har jag släppt taget. Därav mörkret och håglösheten och nu gäller det bara att samla krafter för att börja klättra upp igen. Det kommer att bli ljusare så småningom.

Katastrofalarm

Det var fyra månader sen jag skrev senast, men behovet av att skriva har inte minskat. Det är tiden. Senaste tiden har jag varit fullt upptagen med att försöka få jobb gjort, studier klara och så har jag storrenoverat kök och vardagsrum. Det har tagit enormt mycket av min kraft och tryckt tillbaka mitt behov av att skriva. För visst händer det saker i sorgen fortfarande. Och jag har jättemycket som måste ut.

Min pappa har snart varit död i ett år och Pierre i snart fem. Jag saknar dem oerhört och då är gråten enda vägen till förlösning. Men det är inte det jag ska skriva om, utan den här känslan av katastrof som hela tiden kommer över mig. Jag förstår att det beror på allt jag varit med om, men det jobbiga med det här är att jag inte vet hur jag ska få stopp på det. Låter kanske inte alls så farligt när man hör det så här men låt mig berätta hur det är.

Så fort jag börjar få någon ljusglimt av hur bra livet kan te sig kommer de mörka tankarna. Tankarna som säger att nästa katastrof är nära. "Slappna inte av. Vänta bara, det kommer mera. Våga inte känna lycka". Eller egentligen är det inte tankar utan bilder som kommer till mig med samma innebörd. Bilder på de mest makabra situationerna man kan tänka sig. De finns i alla möjliga händelser. Och vad jag än ska göra så är det nästan som om jag vet att det värsta tänkbara kan hända i just den situationen.

När dessa bilder smyger sig på går min hjärna igång och tillsammans med en extremt livlig fantasi kan jag se framför mig mängder av olika skräckfyllda scener på hur det kan gå fel i en viss händelse. Oftast att jag eller någon kvarvarande närstående dör eller skadar sig riktigt illa. Det är som att leva i en konstant mardröm.

Den här rädslan sitter djupt i mina celler och den baseras på det jag upplevt i verkliga livet ända sen min mamma dog för snart 38 år sen. Det vet jag. För det är så här mitt liv har sett ut. Nästan varje gång ljusglimtarna letat sig in, har något katastrofalt hänt.

Oftast kommer de här tankarna när jag går och lägger mig, då det är lättare att slappna av från dagens göromål. Istället för att få fram ljusa, sköna tankar så sätter det här katastrofalarmet igång istället. Det går inte att stoppa. Men när det pågått ett tag försöker jag rent tankemässigt att motverka det med någon ljus tanke. Det hjälper inte alltid. Det börjar bli väldigt jobbigt att min hjärna på det här nästan maniska sättet går igång och drar ner mig mot mörkret. Jag orkar inte ha det så här. Men jag vet inte hur jag ska komma ur det.

Människor går aldrig över

Jag vill dela med mig av en vacker krönika som pastorn och författaren Tomas Sjödin skrivit i GP idag. Han har själv förlorat två söner.

Tomas Sjödin: Människor går aldrig över "En människa är inte borta för att hon är död."

Publicerad 07:00



Lagom till semestern drog jag på mig ett diskbråck. Jag underskattade min ålder och överskattade min styrka. Till följd av det har ryggläge på golvet, med benen på kökssoffan, varit den enda möjliga positionen. Var och varannan människa verkar drabbas av detta någon gång i livet så det är inte mycket att oja sig över eller orda om. Det jag vill orda om är den nödtvungna positionsförändringen. Det är inte så ofta man ligger på golvet, åtminstone inte i flera veckor. Jag har en god vän som brukar säga att vårt perspektiv avgör vad vi ser. Och nu vet jag vad han menar. Jag har sett en massa nya saker som jag inte noterat lika tydligt tidigare. På ont och gott: Taklister som behöver målas, undersidor av sådant man tidigare bara sett uppifrån och nötväckans outtröttliga spring upp och ner i almen utanför fönstret. Inget nytt, bara det gamla betraktat ur en ny vinkel.


Så här tycks det vara på så många områden i livet. Byt position och perspektiv – och känslor, till och med sanningar, förändras. Om man alltid betraktar saker och ting från samma trygga håll så tror man till slut att det är så världen ser ut. Jag åker allt som oftast till Angereds Torg och fikar. Ensam. Det räcker att sitta där ett par timmar för att man skall fatta att Göteborg är mer än Haga, att Göteborg är en hel värld, så mångskiftande och så vacker. Jag såg en kille som satte sig ned en stund bredvid en av tiggarna utanför vår lokala affär på Hisingen. Hon som tiggde såg inte helt lycklig ut, men jag är övertygad om att hans bild av hennes situation förändrades medan han satt där. För vår position avgör vad vi ser.


Det som jag aldrig kommer att glömma efter den här sommaren är några fotografier. På väggen över kökssoffan sitter tavlor med familjebilder. Några av ramarna rymmer fotografier av våra söner. Vår högst levande mellanson, men också hans båda bröder. Bilder från livet innan sjukdomen bröt ner dem, innan döden skilde oss åt. Visst har jag tittat på de där bilderna genom åren, men nu hamnade de plötsligt mitt i synfältet. Positionsförändringen rev loss en våg av känslor och minnen. Och jag vet inte hur många timmar jag legat där i sommar och liksom levt om vårt liv tillsammans. Pratat med dem, berättat saker, tittat på dem, saknat med livslång saknad och känt hur de fortfarande strömmar mot oss som kärlek.


Och det har blivit så tydligt och så hoppfullt den tillryggalagda sommaren 2015: Betydelsen av en människa klingar aldrig av. En människa är inte borta för att hon är död. Hon är inte här, men jag blir mer och mer övertygad om att hon finns. Livet är inte bara tillfälligt, det är också evigt.


Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. Jag visste det redan, men behövde ner på golvet för att se det igen.


TOMAS SJÖDIN

- See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over#sthash.cKNkeOwB.dpuf

Vemod

Nej, gråten kommer aldrig att ta slut. Emellanåt översköljs jag av saknaden och tomheten som inrättat sig i mitt hjärta och som ingenting kan fylla. Då kommer gråten. Längtan efter Pierre är så stark att jag nästan kan känna honom i evigheten. Men jag kan inte nå honom. Gråten lättar något på trycket men det ger inte lindring nog. Det är så jag får leva. Den ultimata läkningen kommer först den dagen då jag själv träder in i evigheten.

Intuition

Idag skulle min pappa ha fyllt 80 år och idag har min mamma varit död i 37 år. När jag i början på veckan under mycket stressiga förhållanden bestämde att vi just idag skulle tömma min pappas lägenhet, hade jag inte ens tittat i kalendern för att se vilken dag det var. Tanken var att vi skulle köra upp alla möbler och det som finns kvar där till landet.

Igår kväll upptäckte jag vilken dag det var. Om det var det som fick igång mina tankar eller om det var nån annan högre makt som ville varna mig vet jag inte, men jag har fått en hel del tecken om att jag skulle låta bli att göra detta idag. En känsla, en intuition om att det skulle gå snett. Att jag skulle bli svårt skadad.

Jag såg hastiga syner med blod och mörker precis innan jag vaknade och när klockradion gick igång var det första jag hörde trafikolycka. Erfarenheten har visat sig att jag måste lita på min intuition, men jag tvekade och tvivlade på morgonen eftersom det var andra människor inblandade i den här flytten.

Obehagskänslan ville inte lämna mig och eftersom jag tvekade bad jag om fler tecken, vilket jag fick. En av de låtar som Pierre tidigare hade meddelat sig med spelades på radion och ångesten ökade ännu mer när jag fick andra tecken som upplyste om ett avslut. Till slut hade jag inget annat val än att byta dag, till imorgon. Då släppte all obehagskänsla. Nu ska jag strax ut till kyrkogården.