Katastrofalarm

Det var fyra månader sen jag skrev senast, men behovet av att skriva har inte minskat. Det är tiden. Senaste tiden har jag varit fullt upptagen med att försöka få jobb gjort, studier klara och så har jag storrenoverat kök och vardagsrum. Det har tagit enormt mycket av min kraft och tryckt tillbaka mitt behov av att skriva. För visst händer det saker i sorgen fortfarande. Och jag har jättemycket som måste ut.

Min pappa har snart varit död i ett år och Pierre i snart fem. Jag saknar dem oerhört och då är gråten enda vägen till förlösning. Men det är inte det jag ska skriva om, utan den här känslan av katastrof som hela tiden kommer över mig. Jag förstår att det beror på allt jag varit med om, men det jobbiga med det här är att jag inte vet hur jag ska få stopp på det. Låter kanske inte alls så farligt när man hör det så här men låt mig berätta hur det är.

Så fort jag börjar få någon ljusglimt av hur bra livet kan te sig kommer de mörka tankarna. Tankarna som säger att nästa katastrof är nära. "Slappna inte av. Vänta bara, det kommer mera. Våga inte känna lycka". Eller egentligen är det inte tankar utan bilder som kommer till mig med samma innebörd. Bilder på de mest makabra situationerna man kan tänka sig. De finns i alla möjliga händelser. Och vad jag än ska göra så är det nästan som om jag vet att det värsta tänkbara kan hända i just den situationen.

När dessa bilder smyger sig på går min hjärna igång och tillsammans med en extremt livlig fantasi kan jag se framför mig mängder av olika skräckfyllda scener på hur det kan gå fel i en viss händelse. Oftast att jag eller någon kvarvarande närstående dör eller skadar sig riktigt illa. Det är som att leva i en konstant mardröm.

Den här rädslan sitter djupt i mina celler och den baseras på det jag upplevt i verkliga livet ända sen min mamma dog för snart 38 år sen. Det vet jag. För det är så här mitt liv har sett ut. Nästan varje gång ljusglimtarna letat sig in, har något katastrofalt hänt.

Oftast kommer de här tankarna när jag går och lägger mig, då det är lättare att slappna av från dagens göromål. Istället för att få fram ljusa, sköna tankar så sätter det här katastrofalarmet igång istället. Det går inte att stoppa. Men när det pågått ett tag försöker jag rent tankemässigt att motverka det med någon ljus tanke. Det hjälper inte alltid. Det börjar bli väldigt jobbigt att min hjärna på det här nästan maniska sättet går igång och drar ner mig mot mörkret. Jag orkar inte ha det så här. Men jag vet inte hur jag ska komma ur det.

Människor går aldrig över

Jag vill dela med mig av en vacker krönika som pastorn och författaren Tomas Sjödin skrivit i GP idag. Han har själv förlorat två söner.

Tomas Sjödin: Människor går aldrig över "En människa är inte borta för att hon är död."

Publicerad 07:00



Lagom till semestern drog jag på mig ett diskbråck. Jag underskattade min ålder och överskattade min styrka. Till följd av det har ryggläge på golvet, med benen på kökssoffan, varit den enda möjliga positionen. Var och varannan människa verkar drabbas av detta någon gång i livet så det är inte mycket att oja sig över eller orda om. Det jag vill orda om är den nödtvungna positionsförändringen. Det är inte så ofta man ligger på golvet, åtminstone inte i flera veckor. Jag har en god vän som brukar säga att vårt perspektiv avgör vad vi ser. Och nu vet jag vad han menar. Jag har sett en massa nya saker som jag inte noterat lika tydligt tidigare. På ont och gott: Taklister som behöver målas, undersidor av sådant man tidigare bara sett uppifrån och nötväckans outtröttliga spring upp och ner i almen utanför fönstret. Inget nytt, bara det gamla betraktat ur en ny vinkel.


Så här tycks det vara på så många områden i livet. Byt position och perspektiv – och känslor, till och med sanningar, förändras. Om man alltid betraktar saker och ting från samma trygga håll så tror man till slut att det är så världen ser ut. Jag åker allt som oftast till Angereds Torg och fikar. Ensam. Det räcker att sitta där ett par timmar för att man skall fatta att Göteborg är mer än Haga, att Göteborg är en hel värld, så mångskiftande och så vacker. Jag såg en kille som satte sig ned en stund bredvid en av tiggarna utanför vår lokala affär på Hisingen. Hon som tiggde såg inte helt lycklig ut, men jag är övertygad om att hans bild av hennes situation förändrades medan han satt där. För vår position avgör vad vi ser.


Det som jag aldrig kommer att glömma efter den här sommaren är några fotografier. På väggen över kökssoffan sitter tavlor med familjebilder. Några av ramarna rymmer fotografier av våra söner. Vår högst levande mellanson, men också hans båda bröder. Bilder från livet innan sjukdomen bröt ner dem, innan döden skilde oss åt. Visst har jag tittat på de där bilderna genom åren, men nu hamnade de plötsligt mitt i synfältet. Positionsförändringen rev loss en våg av känslor och minnen. Och jag vet inte hur många timmar jag legat där i sommar och liksom levt om vårt liv tillsammans. Pratat med dem, berättat saker, tittat på dem, saknat med livslång saknad och känt hur de fortfarande strömmar mot oss som kärlek.


Och det har blivit så tydligt och så hoppfullt den tillryggalagda sommaren 2015: Betydelsen av en människa klingar aldrig av. En människa är inte borta för att hon är död. Hon är inte här, men jag blir mer och mer övertygad om att hon finns. Livet är inte bara tillfälligt, det är också evigt.


Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. Jag visste det redan, men behövde ner på golvet för att se det igen.


TOMAS SJÖDIN

- See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over#sthash.cKNkeOwB.dpuf

Vemod

Nej, gråten kommer aldrig att ta slut. Emellanåt översköljs jag av saknaden och tomheten som inrättat sig i mitt hjärta och som ingenting kan fylla. Då kommer gråten. Längtan efter Pierre är så stark att jag nästan kan känna honom i evigheten. Men jag kan inte nå honom. Gråten lättar något på trycket men det ger inte lindring nog. Det är så jag får leva. Den ultimata läkningen kommer först den dagen då jag själv träder in i evigheten.

Intuition

Idag skulle min pappa ha fyllt 80 år och idag har min mamma varit död i 37 år. När jag i början på veckan under mycket stressiga förhållanden bestämde att vi just idag skulle tömma min pappas lägenhet, hade jag inte ens tittat i kalendern för att se vilken dag det var. Tanken var att vi skulle köra upp alla möbler och det som finns kvar där till landet.

Igår kväll upptäckte jag vilken dag det var. Om det var det som fick igång mina tankar eller om det var nån annan högre makt som ville varna mig vet jag inte, men jag har fått en hel del tecken om att jag skulle låta bli att göra detta idag. En känsla, en intuition om att det skulle gå snett. Att jag skulle bli svårt skadad.

Jag såg hastiga syner med blod och mörker precis innan jag vaknade och när klockradion gick igång var det första jag hörde trafikolycka. Erfarenheten har visat sig att jag måste lita på min intuition, men jag tvekade och tvivlade på morgonen eftersom det var andra människor inblandade i den här flytten.

Obehagskänslan ville inte lämna mig och eftersom jag tvekade bad jag om fler tecken, vilket jag fick. En av de låtar som Pierre tidigare hade meddelat sig med spelades på radion och ångesten ökade ännu mer när jag fick andra tecken som upplyste om ett avslut. Till slut hade jag inget annat val än att byta dag, till imorgon. Då släppte all obehagskänsla. Nu ska jag strax ut till kyrkogården.

Déjà vu

Det kommer fram en hel del känslor efter de senaste dagarnas rapporteringar om Lisa Holms död. Som om någon tryckte på reprisknappen och det jag upplevde när jag kontaktades om Pierres död spelades upp igen. Dock inte alls med lika starka känslor som då men ändå kan jag känna smärtan.

Smärtan som föräldrarna nu känner. Den förlamande chocken. Den isande skräcken över att ha drabbats av det mest ofattbara. De förtvivlade skriken, gråten. Tomheten. Raseriet. Hoppet om att någon skall säga att allt bara var ett misstag.

I mitt fall levde hoppet kvar länge. Trots att jag intellektuellt insett vad som hade hänt, så ville inte hjärtat förstå. Nästan en vecka efter beskedet hade jag fortfarande hoppet kvar. Hoppet om att det inte var Pierre som låg på britsen på Uddevalla sjukhus, när vi var på väg dit. För visst händer det att de tar fel på personer. Det kunde inte vara han. Det kunde vara nån annan. Det var då en del av mig dog.

Mörka skrymslen

Inatt hade jag otäcka drömmar. Jag försökte ta mig fram genom mörka trånga gångar under marken samtidigt som jag var jagad av något ännu mörkare väsen. På vissa ställen var gångarna ännu mindre och avspärrade med flera lager stark polistejp som inte gick att bryta igenom utan jag fick försöka åla mig emellan.

Jag kände aldrig direkt någon panik där jag sprang. Mer som en behärskad beslutsamhet att undkomma det onda. Enda gången jag råkade få panik var vid avspärrningen då jag visste att det onda hann närmare ju längre jag försökte ta mig igenom. Då vaknade jag.

Jag låg och funderade ett tag på vad det var jag hade drömt och insåg att det var det mörka, smärtsamma som fortfarande finns kvar inom mig som nu kom upp till ytan. Den märkliga känslan var att det kändes så tydligt att det var just det här det handlade om. Det var en lockelse eller ett meddelande att jag är redo att ta itu med det nu. Jag kommer inte att dö om jag släpper fram känslorna. För det var så det kändes innan. Den mörka sorgen hade då beslagtagit hela min kropp och hela min själ och släppte jag den fri skulle den förgöra mig helt. Nu är det mer som att de ligger fläckvis utlagda. Att bli hanterade en i taget.

Förmodligen är jag mottaglig för det här nu på grund av att mitt inre börjar luckras upp. Det är inte så cementfast längre. Jag har gått på yoga i tio veckors tid, vilket har gjort underverk med mig. Men om det skriver jag mer i ett annat inlägg. Säkerligen har mina ändrade kostvanor också stor betydelse. Jag tar bättre hand om mig nu. Det får också bli ett annat inlägg. Men dessa nya vanor var nödvändiga för att jag inte skulle gå under helt. Periodvis mår jag mycket bättre än jag gjort på länge, men det svänger samtidigt en hel del eftersom jag har så extremt mycket att göra. Flera jobb parallellt och allt som ska göras upp efter min pappa. Kanske påvisade drömmen också hur jagad jag är.

Väggen

Blev plötsligt medveten om att jag är på väg att gå in i väggen helt igen. Samma symptom som senast, men då hade jag ingen insikt i vad som höll på att hända. Det började på samma sätt; gråten utan innebörd, nedstämdheten, allvaret i allting, tröttheten, infektionerna, det orediga talet, självmordstankarna.

För sexton år sedan tog det ungefär ett år med gråt och förvirring innan jag blev liggandes i sängen i ett halvår. Tiden innan på jobbet hade jag sagt konstiga saker, vilket min kollega berättade för mig efteråt. Då hade jag ingen aning om vad jag hade pratat om. En dag tog det bara stopp. Då orkade jag inte längre resa mig ur sängen. Det halvår jag låg i sängen gick mesta tiden åt till att fundera på hur jag skulle kunna ta livet av mig på bästa sätt. Jag gick i terapi och fick antidepressiva tabletter som jag åt i två års tid. Vill inte hamna där igen. Erfarenheten kanske kan hindra mig. Vet inte. Men jag ska försöka kämpa emot.

Dessa fyra år av intensiva känsloyttringar. Pierres död, stalkern, min svärmors död, arvstvisten, kärleken som kom, Busans död, kärleken som försvann, min pappas död. Något i mitt inre lossnade efter att jag sålt min pappas lägenhet. Som en okontrollerbar flod av allting. Det blir känslomässigt ohanterligt och jag måste trycka tillbaka det för det är fortfarande så mycket som måste göras.

Lägenheten ska tömmas och städas. Mycket har jag redan plockat hem och ställt på vinden för att kunna gå igenom senare. Porslin och annat har jag tagit till landet. Resten som finns kvar, hans kläder, möbler och lite annat i skåpen får jag fördela på liknande sätt. Jag vill göra det värdigt och inte bara hiva iväg det nånstans. Får åka dit nån dag och titta och tänka.

Den här sommaren ska jag försöka vara ledig så mycket det går. Har tackat nej till en del arbeten för jag inser att jag inte kommer att kunna göra ett bra jobb när energinivåerna är så här låga. Nu ska jag avsluta de jobb jag har kvar och sen ska jag bara ta hand om mig själv. Kanske kan jag undvika att hamna där jag var för sexton år sen då. Jag hoppas i alla fall det.