Blev plötsligt medveten om att jag är på väg att gå in i väggen helt igen. Samma symptom som senast, men då hade jag ingen insikt i vad som höll på att hända. Det började på samma sätt; gråten utan innebörd, nedstämdheten, allvaret i allting, tröttheten, infektionerna, det orediga talet, självmordstankarna.
För sexton år sedan tog det ungefär ett år med gråt och förvirring innan jag blev liggandes i sängen i ett halvår. Tiden innan på jobbet hade jag sagt konstiga saker, vilket min kollega berättade för mig efteråt. Då hade jag ingen aning om vad jag hade pratat om. En dag tog det bara stopp. Då orkade jag inte längre resa mig ur sängen. Det halvår jag låg i sängen gick mesta tiden åt till att fundera på hur jag skulle kunna ta livet av mig på bästa sätt. Jag gick i terapi och fick antidepressiva tabletter som jag åt i två års tid. Vill inte hamna där igen. Erfarenheten kanske kan hindra mig. Vet inte. Men jag ska försöka kämpa emot.
Dessa fyra år av intensiva känsloyttringar. Pierres död, stalkern, min svärmors död, arvstvisten, kärleken som kom, Busans död, kärleken som försvann, min pappas död. Något i mitt inre lossnade efter att jag sålt min pappas lägenhet. Som en okontrollerbar flod av allting. Det blir känslomässigt ohanterligt och jag måste trycka tillbaka det för det är fortfarande så mycket som måste göras.
Lägenheten ska tömmas och städas. Mycket har jag redan plockat hem och ställt på vinden för att kunna gå igenom senare. Porslin och annat har jag tagit till landet. Resten som finns kvar, hans kläder, möbler och lite annat i skåpen får jag fördela på liknande sätt. Jag vill göra det värdigt och inte bara hiva iväg det nånstans. Får åka dit nån dag och titta och tänka.
Den här sommaren ska jag försöka vara ledig så mycket det går. Har tackat nej till en del arbeten för jag inser att jag inte kommer att kunna göra ett bra jobb när energinivåerna är så här låga. Nu ska jag avsluta de jobb jag har kvar och sen ska jag bara ta hand om mig själv. Kanske kan jag undvika att hamna där jag var för sexton år sen då. Jag hoppas i alla fall det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar