Efter döden

Årsdagar har gått och jag har inte känt nån särskild anledning att skriva om just dem längre. Längtan och saknaden finns där varje dag och är inte särskilt mycket starkare just de här dagarna. Nu kom jag över ett inslag på Youtube som jag gärna vill dela med mig av.

Det är en tysk akutläkare som i många år studerat vad som händer med de människor som han "räddat" tillbaka till livet. Inte om deras nära-döden-upplevelser utan deras döden-upplevelser. Förstår för övrigt inte varför man envisas med att kalla det för nära-döden upplevelser då man kliniskt sett faktiskt är helt död - inga hjärnvågor finns registrerade vilket behövs för att man ska kunna uppleva något.
https://www.youtube.com/watch?v=mMYhgTgE6MU

Två-tre minuter från slutet började mina tårar falla då han berättade om det som jag själv var med om när Pierre gick bort. Det som hände bara några dagar efteråt när han kom hem, andligt. Det han ville att jag skulle uppleva - ljuset och friden. För att få mig att känna att det inte var så farligt - att han fått frid och ro. Jag skrev om det här: http://enbloggomsorg.blogspot.se/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html

Tycker inte att det finns någon tvekan om att det finns någonting efter döden längre. Det forskas om detta och jag tror att vi inom en 50-årsperiod har svar eller så är det helt enkelt så att vi inte ska ha några svar på det. Meningen är nog att vi ska leva våra liv på bästa sätt och göra det vi är ämnade för på den här jorden. Det kan bli alltför komplicerat om vi har svaren på efterlivet och hur fridfullt och kärleksfullt det är. Tycker att det verkar ganska okomplicerat om man vågar följa sin inre röst.

28 år

Pierre i Bergen, Norge 2009

Idag skulle du fyllt 28 år. Jag var på väg till kyrkogården för att plantera lite blommor, men bilen startade inte. Batteriet var urladdat. Förstår inte att det kan ladda ur bara genom att stå i två veckor. Har dock inte gjort några längre resor med bilen på ett tag, så det kan vara orsaken.

Hur hade ditt liv sett ut idag? Hade du fortfarande varit ihop med din stora kärlek? Eller hade vardagen och dagliga rutiner lagt sig i ert liv och gjort er blasé inför varandra? För tidigare i din värld fanns ingen vardag. Du var en fri själ som skrev dina egna regler. Men hade du anpassat dig; nu när du hade barn? Liksom jag gjorde för er skull en gång i tiden.

Hade du haft fler barn? Som förgyllde din vardag. Trots alla konflikter som uppstår mellan föräldrar och barn och mellan partners finns det ingenting som är så värdefullt som familjen. Ibland förstår man inte det förrän det är försent.

Ansträngning

Det är många gånger under de här senaste sex åren som jag har undrat varför jag fortfarande finns kvar här på jorden. Så många gånger som jag funderat över att ända mitt liv. Det enda som håller mig tillbaka är min andra son och hans familj. Vad finns det annat att kämpa för när livet enbart är ett enda slitande och stretande.

Var på kyrkogården idag och satt i bilen och till mig kom bilder från den period i mitt liv då jag var som allra lyckligast. Det var när barnen var små och det var bara vi tre. I vått och torrt var det vi tre. Vi var en familj med tre katter och en kanin. Tillräckligt med plats i lägenheten och uteplatserna. Ja, det var en lycklig tid. Trots Pierres sjukdom och all tid på sjukhus hade vi det bra, för vi hade varandra.

Egentligen har jag aldrig varit en person som lever i det förflutna på det här sättet. Åtminstone inte innan Pierre dog. Trots andra dödsfall och motgångar har jag ändå alltid till slut funnit min gränslösa optimism och levnadsglädje. Min framtidstro och strävan efter att lägga det förflutna bakom mig.

Men idag kan jag - så här sex år efter Pierres bortgång - konstatera att hans död enbart har gjort mig svagare. Jag var stark, men vet inte längre hur länge jag orkar hålla skenet uppe. När kommer lyckan till mig?

Åter

Ibland kommer det ögonblicksfunderingar till mig. Som igår kväll; under loppet av en mikrosekund undrade jag när Pierre skulle komma hem. Som om allting var normalt. En helt vanlig kväll. Alla känslor som kan inrymmas under en sån tanke från en förälder infann sig: vem är han med - har han det bra; varför är han så sen - det har väl inte hänt något; kommer han sent - ska jag lämna lampan tänd?

Sekunden efteråt slår det emot mig med full kraft; han kommer inte hem. Då är det precis som om livet rinner ur mig igen och det finns ingen tröst att få någonstans. Inte på något sätt, bara gråta ...

Det har snart gått sex år sedan han lämnade jordelivet och förmodligen kommer resten av mitt liv bestå i såna här tankar. När garden är nere och man är öppen och försvarslös.

Kanske det beror på att jag i början på det här året drömde att han sa till mig: Jag är på väg tillbaka. I drömmen såg jag honom inte, men klart och tydligt hörde jag hans röst och det var glasklart när jag vaknade. Som om han hade stått osynlig i rummet och pratat till mig.

Min längtan är så stark och min förhoppning och önskan om att få tillbaka honom går bortom döden. Han kanske är på väg tillbaka. I det här livets kretslopp. Jag väntar. Jag kommer att känna igen honom.

Högmässa och på återseende

Madeleine Forsberg avtackas av domprosten

Karin Burstrand i Domkyrkan.

Fick ett sms för ett tag sen om att "min" präst har sökt sig till ett annat jobb på annan ort och att hon idag skulle hålla sin avskedspredikan. Det fanns ingen tvekan till att jag skulle gå dit, men jag tycker inte om att ta avsked av någon. Det spelar egentligen ingen roll i vilket sammanhang det är, för det obehagliga ligger i att jag aldrig vet om jag kommer att se personen igen. Det är min smärtsamma erfarenhet - alltför många har lämnat mig.

Jag var i alla fall där och tänkte visa mig stark och hålla mig från att gråta, men det gick inte. Bara åsynen av henne och stämningen i att vara i en kyrka satte igång känslorna och tårarna som jag försökt hålla tillbaka. Jag är ingen flitig kyrkobesökare, men kan nog ändå understryka att det var en vacker predikan och ett fint avtackande. När jag sen ser att en av körtjejerna generat vänder sig om mot Madeleine och torkar bort tårarna i ögonen, brast det för mig med. Det krävs inte mycket.

Efteråt tände jag ljus för Pierre, min mamma och pappa, min svärmor och Marcus och när jag kom ut ur det lilla rummet blev jag hejdad av två mammor från sorggruppen. Det bjöds på kaffe och princesstårta och vi stod och pratade en stund innan Madeleine kom fram till oss. Det blev aldrig något avsked. Hon förstår. Istället bjöd hon in oss till sin nya församling och lämnade oss med ett "på återseende".  Sen stod vi tre ute i den kalla och fuktiga januariluften och pratade länge, länge. Vet inte hur lång högmässan var men jag var inte hemma igen förrän efter fyra timmar.

Jul igen

Det är långt mellan inläggen nu. Det har hänt mycket men jag har varit upptagen med livet och inte hunnit skriva. Idag vill jag ändå dela med mig om mina tankar om hur julen kan te sig när man är ensam.

Gamla traditioner att julen är högtiden när familjen samlas är en sak, men när media sjåsar upp att enamhetsaspekten är så fruktansvärd gör det bara än värre när man verkligen är ensam. Men det är som vanligt bara medias sätt att sälja lösnummer på bekostnad av något som de egentligen inte bryr sig något om. För det finns många som är det - fruktansvärt ensamma. Och när det enda stället man besöker på julafton är kyrkogården för att det är där större delen av ens familj är, då börjar man själv fundera på om det inte är där man själv ska vara.

Man kan ju faktiskt starta nya traditioner också där man bryter ensamheten för många genom att fira med vänner i liknande situation. Det finns ingen anledning att vara ensam om man inte måste. Men det krävs kraft att förändra situationer. Och att skaffa sig den kan vara något mycket utopiskt.

Nej, julen är inte en glädjens högtid för alla. Det finns så många som på olika sätt är ensamma om det så handlar om ålder, sorg eller annat. Ensamhet är inget som försvinner om man inte har någon som förstår vilken situation man befinner sig i. För det är just det som skapar tomhet och isolering: Enfalden och obetänksamheten hos andra.

Jag försöker att se det som en vanlig dag för det är enda sättet att överleva den.

Att låta livet slå rot

Det har egentligen inte hänt särskilt mycket på den positiva känslofronten sen Pierre dog. Att jag erfarit slag på slag under de här åren har bara haft till följd att jag fått kämpa ännu hårdare för att hålla huvudet över ytan. Det har försatt mig i ett tillstånd av neutralitet. Ännu en gång ett försvar för stora känslostormar som bara tröttar ut. Det mörka får pysa ut i sinom tid, när jag orkar. Jag har lärt mig det här om mig själv nu.

I helgen var jag ute och seglade tillsammans med en mängd andra kvinnor; sju båtar med fyra tjejer i varje. Det var första gången för mig.

Nånstans där ute på havet; med vinden i seglen; det tysta glidandet genom vattnet; solen som värmde och glittrade på vattnet; började ett frö spira inom mig. Några korta glimtar av en livskvalitet som jag saknat så länge. Det här var annorlunda än något jag upplevt tidigare, eller åtminstone som jag kommer ihåg. Sorgen har varit så påfallande stark och mörkret har varit så djupt att det pressat undan allt annat ljus som försökt tränga sig in. Men här upplevde jag en stillhet i själen, en ro som gav en förhoppning om att åter annektera ljuset och livet.

Den hårfina känslan som spirade måste jag låta slå rot och vårda så den växer sig så stark att den tränger undan allt mörker och låter ljuset flöda in. Jag tror att jag har hittat rätt plats för det nu.