Hej då Mia!

Någon jag känner har gått bort, men jag vet inte vem. Har mina aningar, men kan inte säga säkert. Åtminstone är det någon som känner mig till namnet och som behövde säga hej då.

I lördags morse runt kvart, tjugo över sex vaknade jag av att ett manlig röst talade i mitt öra. "Hej då Mia!" sa den tydligt och bestämt. Jag kunde även höra en sorgsen ton i rösten och bestämdheten uppfattade jag som att han hade förstått sitt öde men kanske hade svårt att acceptera den ... men nu var det som det var.

Jag vaknade, lyfte på huvudet för att se vem som hade pratat med mig, men såklart var det ingen där. Min första tanke var att min skyddsängel övergav mig i den stunden. Några sekunder senare klarnade en bild som jag hade sett precis innan: En svart silhuett på andra sidan sjön och en segelbåt. Det här tillsammans med den lätt nasala rösten drog mina tankar till en person. Har inte vågat kontakta honom. Tänk om det visar sig att han har gått bort ...

Gångna Julars Minnen

Det är oundvikligt att en dag som i dag inte tänka tillbaka på hur jularna såg ut tidigare i livet. När alla var i livet. När alla var lyckliga. När släkten var samlad och barnen sprang omkring tills någon med myndig röst bad dem lugna ner sig. När tomten kom. Och när barnen somnade i baksätet sent på väg hem.

Ur Fanny och Alexander

Gångna julars spöke ur En julsaga

Av skäl som både inbegriper slump och strategi har jag i år valt att inte ha något julpynt alls hemma. Var bortrest de första två adventen, sen sjuk en vecka och efter det kändes det meningslöst att plocka ner allt pynt från vinden. Det är första gången så länge jag kan minnas som julafton i mitt hem jämställts med en vanlig dag. Det har aldrig hänt tidigare. Men det fanns en annan orsak också - jag kommer att tillbringa julen ensam. Också det första gången som det händer. Var hemma hos min son och hans familj och firade julen i söndags, då de skulle ha långväga gäster hemma under julen. Det var mysigt och juligt och borde ha räckt.

Jag har försökt att bortse från att det är jul, men det är svårt. Dagen är en familjehögtid och har varit det så länge jag kan minnas. Var på kyrkogården och tände ljus på gravarna och bilder från forna jular med alla dessa numera döda flimrade förbi. Det enda man kan göra är att bevara minnena från hur det var och försöka att inte jämföra med hur det är i dag och försöka att omprogrammera hjärnan och hjärtat att inte vara så traditionsbundna.

30 år

I dag skulle vi ställa till med stort kalas. Förberedelserna har varit långa och nu skulle allt vara fixat;

En födelsedag från ett annat liv.

tårta, presenter, lokal, inbjudningar ... Förmodligen hade vi i realiteten skjutit upp firandet till helgen, men den realiteten existerar inte längre. Den slutade att existera för åtta år sedan då du lämnade oss.

I evigheten och den dimensionen som du, min son, befinner dig i existerar kanske inte födelsedagar längre. Och trots att mitt intellekt säger en sak så säger mitt hjärta ett annat; hur ska en mor sluta fira sin sons födelsedag? Denna glädjens dag som så brutalt berövats mig. Jag vill ju inget annat än ställa till med ett stort kalas nu när du skulle ha fyllt 30.

Dröm

Det händer emellanåt att jag drömmer om mina döda nära. I natt var en sådan dröm där Pierre var med. En märklig dröm som ju de flesta är, men han försvann ifrån mig igen i den här drömmen. Vet inte vad det kan betyda; om jag håller kvar honom för hårt så att han om och igen måste frigöra sig eller om det bara är så det kommer att vara, att en liten bit av sorgen försvinner då och då. I mitt hjärta bor han ju kvar oavsett.

Det kan också bero på att alla årsdagar närmar sig och mina sinnen blir extra känsliga. Jag gråter oftare än andra perioder och drömmer och tänker mer.

I natt var det min svärdotters födelsedag och märkligt nog serverade hon mig frukost på sängen och gav mig paket. Jag protesterade och sa att det skulle vara tvärtom. Hon gick ut ur rummet och in kom Pierre och sa att han nu skulle ut och köra bil. Innan den här morgonen hade jag övningskört med honom och nu skulle han ge sig ut på egen hand. Vi bodde i New York och jag förstod att det kunde bli komplikationer när han nu skulle ge sig ut själv för första gången i det här myllret av bilar, så jag snabbade mig upp och följde efter honom i en annan bil.

Han lyckades försvinna mellan några bilar och jag fick panik eftersom jag inte kunde se honom någonstans. Han var borta. Jag körde i panik och svängde av på en gata där jag trodde att han kunde vara, men hamnade istället i väldigt ruffiga kvarter, där jag blev stoppad och rånad på bil och ... sen vaknade jag.

Varje del av vårt gemensamma liv ihop verkar dras till ytan med jämna mellanrum. Minns när vi övningskörde och trots att det gick bra, så ville han av skäl som jag inte kommer ihåg nu, inte gå vidare och ta körkortet. Det är alla dessa minnen som pockar på uppmärksamhet och steg för steg behöver de bearbetas var för sig. Det är förmodligen därför man aldrig kan komma över sorgen av ett förlorat barn.

Planteringar

Det var ett tag sen jag skrev senast och kanske är det så det ska vara. Den intensiva sorgen övergår till ett mer hanterbart stadium och behovet av att skriva av mig är inte så stort längre. Kanske kan det också ha att göra med att jag ägnat mycket tid åt min ganska så nyupptäckta passion - segling. Det är på havet min själ hör hemma och det är i samarbetet med vind och hav som den får näring och styrka. Av de senaste fyra månaderna har jag varit ute och seglat i två månader, bl a i Nordnorge och Kroatien.

Nu är säsongen förbi och det är åter dags att anpassa sig till vardagen. Idag har jag varit ute på kyrkogården och gjort fint på gravarna. Det kändes onödigt att ha något planterat där under den långa varma och torra sommaren, men nu finns där lite färgring igen.

Valde en hortensia för mamma och pappa.

Det blev ljung i krukan för Pierre och Marcus

Sju år

I dag har du varit borta från mig i sju år. Det är fortfarande lika ofattbart. Smärtan kan emellanåt hugga till när jag inser att du inte kommer tillbaka - åtminstone inte som den du var.

Det verkar vara stora skiften nu. Mycket död. Många folkkära artister har gått bort på alldeles för kort tid och trots att jag inte på något sätt har haft dem som idoler, har de ändå alltid funnits där. De som brann för det de gjorde - musik, konst, film ... På något sätt ruckas världsordningen när för många eldsjälar går bort tätt efter varandra - de som var sanna mot sig själva och sin konst.

Sådan var du också - sann mot dig själv. Du hade precis så smått själv börjat skriva musik; både låt och text. Fått kontakt med relativt kända producenter också. Men din känsliga ådra och det självdestruktiva beteendet drog dig bara neråt; du hamnade i en värld där droger var vanligt förekommande och du kunde inte stå emot.

I går var också årsdagen av terrorattentatet i Stockholm och mina tankar går framförallt till föräldrarna till den lilla flickan som var ett av offren. De har haft sitt värsta år i livet nu och det kommer tyvärr aldrig att upphöra. Den enda trösten jag kan ge är att man lär sig att leva med det genom åren.

All denna död är svår att värja sig emot när man inte själv känner sig så stark. Det tar mycket energi och det är kanske därför jag känner mig så extremt trött.

Singularitet

Det finns områden där forskarna fortfarande famlar i blindo och när nya upptäckter kommer så står det utom rimligt tvivel att det ibland är svårt att sammankoppla det nya med det gamla.
Så var det när kvantfysiken utvecklades. Förenklat beskrivet står kvantfysiken för att en partikel kan befinna sig på flera ställen samtidigt. Det resonemanget leder också till att det kan finnas oändligt antal dimensioner. Tanken är svindlande och det är ännu bara i sin linda. Bara tänk vilka fantastiska upptäckter det kan ge i framtiden!

För ett tag sedan vaknade jag med ett ord som malde och pockade och ville att jag skulle uppmärksamma det - singularitet. Det enda jag visste om ordet var att det förekom i astronomiska sammanhang, men jag visste inte exakt på vilket sätt.
När jag väl hade accepterat att ordet fanns där, fick jag också en känsla av att Pierre befann sig där. Jag bara visste det. Det var inga röster som berättade det utan i mitt inre fanns bara den vissheten.
När jag sen googlade på ordet kändes allt så självklart. Det är klart att han befinner sig i en annan dimension och emellanåt möts vi tack vare min öppenhet för det som ännu inte är vetenskapligt bevisat. Tidigare har jag skrivit om mina tankar om svarta hål och parallella världar vilket du kan läsa om här: Tankar om universum och parallella världar.
På något vis är det en trygg visshet att vi alla hamnar i en annan dimension när vi dör. Kanske är det det som själavandring egentligen innebär - vi tar med oss våra erfarenheter och kunskaper och använder oss av dem och växer med mer kunskaper i andra parallella världar. Och det kretsloppet pågår i evigheter ...