Tillbaka från helvetet ... igen

De senaste veckorna har jag levt i ett totalt mörker, i en kvicksand där jag kämpat för mitt liv för att hålla huvudet ovan jord. Där starka krafter dragit mig ner, ner, ner, djupare och djupare tills enbart ett miserabelt litet pip är allt som finns kvar av helvetesskrien.

Först nu känner jag att jag har kraft att kravla mig uppåt, mm för mm, där krafterna fortfarande får slåss för sin existens. Där mörkret strider för sin seger och hotar med att utplåna mig. Min värld har redan rämnat och inte blir det lättare av att allt annat runtomkring går åt helvete. Det blir en dominoeffekt där den enda som kan stoppa fallet är jag själv. Jag vet det, men man måste ha kraften att orka hejda det också. När floden blir för kraftig finns det bara en sak att göra, att följa med. Någonstans avtar strömmen och det är där jag befinner mig idag. Dags att börja rensa bråtet runtomkring och försöka ta mig upp.

Min styrka är Pierre, det låter konstigt för han är även min svaghet. Men jag vet också att han väntar på mig, tillsammans med sin lillasyster, (missfallet jag fick efter Pierre) när det blir dags för mig att lämna den här existensen. Det finns en anledning till att jag inte drunknade och det är den jag får försöka leta reda på.