Ifall någon skulle tro att det blir lättare att leva med tiden kan jag snabbt ta er ur den villfarelsen. Det blir det inte! Nu har det snart gått 9 månader och jag tycker att livet är mörkare än någonsin. Förmodligen pga att det gått så lång tid och att Pierre fortfarande inte kommit hem. Jag väntar på honom varje dag och jag gråter varje dag för att han inte kommer.
Han lämnade en hälsning för länge sedan, http://enbloggomsorg.blogspot.com/2011/10/de-forsta-5-manaderna-halsning.html , vilket borde ge mig någorlunda tröst om vetskapen att han har det bra, men jag saknar honom så fruktansvärt att det tar kål på mig! Den här längtan drar sönder mitt inre och dagarna låter jag bara passera för att ytterligare själv vara en dag närmare döden. Det låter inte bra men det är precis så det känns och hopplösheten är ett djupt mörker utan slut.
Det här förstärks naturligtvis av att ekonomin fullkomligt havererat eftersom jag inte har orkat eller kunnat jobba som tidigare. Framtiden ser inte särskilt ljus ut överhuvudtaget. I natt vaknade jag av magsmärtor och jag har gått omkring som en zombie de senaste veckorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar