Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till den verkan som den antidepressiva medicinerna har på mig. Känner mig fullkomligt nollställd, fast mer på minussidan. Jag förstår att det var nödvändigt för att jag inte skulle trasas sönder helt. Jag var farligt nära branten och behövde den här återhämtningen för att kunna fungera. (enligt andra) Däremot så gillar jag inte den här nollställdheten, känslomänniska som jag är. Det blir en märklig zombietillvaro där allt går i grått. Jo, det händer att jag gråter och jag kan till och med skratta, men det känns inte riktigt som om det är jag, som om jag själv står utanför på något konstigt sätt.
Jag drömmer en hel del, men de är inte heller lika tydliga när jag vaknar som de var tidigare. Jag kan inte riktigt komma ihåg detaljerna i drömmarna, men jag vet att det kan vara om precis vad som helst. Den här verkan har dem på mitt minne också - kommer inte ihåg saker och tappar ord. Jag ger det max ett halvår, sen får det vara bra med det här tillståndet, jag vill bli mig själv igen - även om det är i ett tillstånd av sorg. På något sätt har sorgen tagits ifrån mig.
Man kan i alla fall säga att sömnen har förbättrats, alldeles markant för mycket. Jag sover ungefär 12 timmar varje natt. Eftersom jag oftast somnar först vid 00-tiden så innebär det att hela förmiddagen försvinner och jag vaknar mitt på dan vid 12-tiden. Imorgon ska jag till läkaren, får ta upp allt detta med henne och se vad hon har att säga om det.
Jag tror att du behöver det. Och kanske är det som du säger kan du göra det i sex månader och sedan trappa ner... för hur det än är... behöver både kroppen och själen vila för att funka. Stora kramar!
SvaraRadera