Dagen de ringde för att berätta att de hade fått in en njure som skulle passa Pierre kommer jag väl ihåg. Det var i början på september och jag hade varit ute på Stora Amundön och badat med en vän. Vi åkte och handlade efteråt och stod i kassan när telefonen ringde. När jag väl förstod vad det handlade om sa jag till kassörskan "min son skall in på sjukhus!", lämnade allt och rusade ut till bilen. Hade jag vetat vilken lång väntan det egentligen skulle bli, så hade jag tagit det lugnare. Men efter tre års förhoppningar tänker man inte så rationellt, min enda tanke var att nu skulle det äntligen bli av och Pierre skulle bli frisk igen.
Vi var på transplantationsavdelningen på em, prover togs och Pierre förbereddes för operation. Detta blev dock inte av förrän på morgonen efter. På vuxna sätter de den transplanterade njuren i ljumsken, men det blev komplikationer eftersom han var så mager, den låg i kläm och hade svårt att komma igång. Dagen efter fick de operera igen.
I samma veva hade jag fått besked om att jag var en av 400 utvalda av över 50.000 sökanden i hela Europa att representera Mercedes Benz A-klass i en PR-turné. Ett tillfälle man kanske bara upplever en gång i livet. Jag hade redan packat väskan, men kunde ju inte lämna min son i detta läge. Han var 15 år gammal och tyckte att jag skulle åka, han var ju trygg bland personalen på barnkliniken som han kände så väl och dessutom hade hans farmor lovat att vara hos honom. Personalen sa också till mig att åka, det gällde ju bara några dagar och de kände honom utan och innan. Jag hade meddelat PR-ansvarige på Mercedes-Benz om hur situationen låg till och han garanterade att var vi än befann oss i Europa skulle han se till att jag kom hem fortast möjligt om det skulle behövas. Det fick mig att bestämma mig. Samma morgon satt jag och en person till på flyget till Frankfurt.
Under dessa dagar hade jag ständig kontakt med sjukhuset, men enligt dem gick allt bra. Riktigt så var inte fallet, Pierre hade haft en syrebrist när han låg på intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska och han fick komplikationer efter detta. Bl a så hade han synstörningar, vilka gick över efter någon vecka och skakningar i händerna - detta levde han med hela livet. Än idag kan jag fråga mig om det hade varit annorlunda om jag hade stannat hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar