20 år

Om ungefär en halvtimme är det exakt 20 år sedan min man förolyckades på Hallandsåsen, alltså den 20/02 2012 kl 20 har det gått 20 år. Han var på mitt jobb på Chalmers och lämnade en låda med semlor innan han skulle köra ner till Skåne för att hämta munkar (vispad äggvita med choklad/kokos) till butiken i Bohus. Han var västsvensk distributör för dem och det var redan fjärde resan ner samma vecka. Han körde en Volkswagenbuss och det var på tillbakavägen som han körde rakt in i en långtradare, som hade påbörjat stigningen uppför Hallandsåsen.

Jag har försökt att förstå varför det hände, och det enda jag kommit fram till var att han var ouppmärksam för ett ögonblick. Det var bra väglag, visserligen mörkt, men vittnena som färdades i en bil han körde om på den långa raksträckan före åsen, hade inte uppmärksammat några bromsljus, utan han rände rakt in i långtradaren bakifrån. Han dog inom en kvart, före ambulansen hann fram.

Men det här fick jag reda på först dagen efter. Detta pga en mycket inkompetent pastor i vår församling. Gamlestadspolisen fick beskedet sent på kvällen, de ringde pastorn som i sin tur kontaktade en aktiv kyrkobesökare som jag hade till granne, som jag inte kände över huvudtaget. Han i sin tur var och knackade på min dörr, då var klockan redan 23 och jag låg och sov. Ni kan säkert förstå alla tankar som snurrade hos mig innan jag somnade, när jag inte kunde få tag på Marcus.

På fredagmorgonen lämnade jag barnen hos dagmamma och åkte till jobbet. Jag ögnade igenom GP och fastnade för en liten artikel där det stod om en dödsolycka på Hallandsåsen, med en minibuss inblandad. Han hade ju en Volkswagenbuss så jag tänkte att det kunde inte beröra honom, men hjärtat pumpade ändå väldigt hårt. Sen ringde telefonen och det var min svärmor som skrek hysteriskt. Jag fattade inte ett ord av vad hon sa, förrän min svärfar kom till telefonen. Då först fick jag reda på vad som hade hänt - "familjeprästen" var redan hemma hos dem och jag satte mig i bilen och har inte en aning om hur jag kom dit. Jag hade lika gärna kunnat köra ihjäl mig där också.

Prästen i Partille församlingen hade då ringt till min höggravida svägerska, som han hade hittat i telefonkatalogen. Hon hade blivit så chockad att hon inte kom ihåg var jag jobbade och ringde till mina svärföräldrar då.

Jag kommer ihåg att jag satt och ringde till alla inblandade, för att försöka förstå vad som hade hänt, långtradarchauffören, åkeriet, vittnena, polisen, sjukhuset i Ängelholm dit de förde honom, ambulansmännen, journalisterna som hade varit på plats. Förmodligen var det ett ögonblicks verk, kanske han hade slumrat till lite grann och varit ouppmärksam. Nästan 10 år tidigare hade han haft änglavakt när han slumrade till och körde av vägen på nästan exakt samma ställe. Då med en Mercedes av de äldre, tåligare modellerna. Karossen hade blivit intryckt 30 cm då han slog emot en brunn, men själv var han helt oskadd.