Då har jag fått klart anmälan till Socialstyrelsen och imorgon ska det postas. Passade även på att skicka en kopia till Socialdepartementet. Fler ska det skickas till, men det orkar jag inte göra just nu.
En helg satt jag på golvet och redde ut alla papper från de olika instanser som jag begärde hem förra året. Med en tidslinje uppritad över de senaste tre åren och post-it lappar lyckades jag minnas och få en klar bild över vad olika personer hade sagt och gjort och det hjälpte mig en hel del att få ihop till helheten.
De flesta känslor sköljde över mig, jag blev arg, ledsen, uppgiven, förbannad och fullkomligt rosenrasande när allt blev så tydliglagt framför mig. Jag hoppas verkligen att de startar en utredning!
Fina Mia, jag förstår din frustration i detta och jag vet också att det skyddsnät man som icke drabbad tror finns i Sverige visar sig inte finnas när man behöver det.
SvaraRaderaMan får slåss och kämpa hårt för saker man trodde var självklara om hjälpen behövdes men så är inte fallet. Om man dessutom som förälder kämpar för sitt barns rätt och barnet är över 18 år, ja då kan man lika gärna sparka sig trött. Att du orkar ta strid glädjer mig för trots allt så måste de som sitter och bestämmer på de olika instanserna vaknar upp. Var rädd om dig. Kram Anette