Jag har den senaste tiden känt hur otroligt trött jag är, så jag behövde en helg utan andra mål än att göra ingenting. Att bara vara. Jag har legat på gräsmattan på landet och tittat på asplövens dansande skuggspel i gräset, hört fåglarnas outtröttliga kvitter. Fascinerats av den stora flugans och lilla flugans maktkamp om nektaren från smörblomman och förundrats över hur färgen på en grupp tusenskönor förändras från vitt till violett om man tittar på dem tillräckligt länge.
Det här är de små tingens skönhet och lycka, en bekräftelse för livet. Samtidigt finns den stora sorgen där och jag brister i gråt.
Det tar tid att lära sig gå igen, när livet så brutalt har slått undan benen. Det senaste året har jag legat, ålat och krupit mig igenom. Nu har jag kommit till det stadiet då jag på vinglande ben och med stöd precis har lärt mig att stå.
Katten var med mig på landet. Det var skönt. Denna varelse som är så väl förankrad med Moder Jord - hon förstår och tröstar.
Kramar!
SvaraRadera