fredag 1 juni 2012

Ångest igen

Min själ är full av öppna sår. Det går att tillfälligt täppa igen dem med tryckkompresser, men det håller inte hur länge som helst. Inatt släppte de igen.

Jag såg framför mig bilden av Pierre, 6 år, någon månad efter första transplantationen, när han lekte i badkaret och hittade på nya infall och skrattade så han kiknade. Livsglädje, livslust och framtidshopp förenat i en enda liten kropp.
Och så såg jag Pierre, 14 år, intervjuades i Rapport ett år före andra transplantationen, trött och tärd men ändå så tapper. Och jag ville bara krama om honom och säga att allt kommer att bli bra.

Min önskan är att om 10 år kunna säga: "Ja, det var ett par kämpiga 23 år i början. Men se hur bra det blev till slut."

Det kommer aldrig att hända.

2 kommentarer:

  1. Mia, det gör mig så ont att läsa det du skriver och jag beundrar din styrka i att ge uttryck för dina kännslor, tankar och drömmar. Jag kan aldrig förstå hur du känner det och hur du mår och jag vet inte heller om jag hade klarat det men jag önskar att det fanns något jag kunde göra om så bara för en sekund kunna lindra din smärta. Många styrkekramar till dig // Anette

    SvaraRadera