Begravningen

En av de sista bilderna som tagits på Pierre.

Idag var de tre år sedan jag begravde mitt barn. Jag minns inte tiden före eller efter så tydligt men själva begravningsceremonin och jordfästningen är glasklar. Förmodligen kommer den att vara det resten av mitt liv.

Det kan hända att jag skrivit om detta förut också och då får det bli ytterligare en upprepning. Kanhända minns jag det på olika sätt från år till år också men behovet av att få skriva av mig är fortfarande lika stort.

Samma präst som en gång döpte Pierre utförde även begravningen. Det var samma präst som även hade vigt mig och min man, döpt vårt första barn och både konfirmerat och begravt min man och begravt både min svärfar och svärmor. Under loppet av 33 år. En trygghet som en gång sa till mig att det finns ingen mening med dödsfall orsakade av olycksfall. Ingen gudomlig plan. Han körde mig hem efter att vi fått besked om att min man var död och talade om för mig att allt som vi hade haft osagt fick jag försöka reda ut genom att på egen hand föra diskussioner med honom. Det här har jag försökt att göra även med Pierre, ibland får jag svar, ibland inte. Men alltid brister mitt hjärta.

Begravningsbyrån missade att sätta på ljudet i början på den låten som Pierre hade gjort när det var dags för alla att ta farväl vid kistan. Jag reflekterade över det och kände irritation eftersom det var det mest personliga under hela begravningen. Pierre hade själv gjort text och musik och det var hans röst med personliga erfarenheter som hördes i kyrkan. De borde ha tagit det från början istället för att låta början försvinna.

Alla hans vänner var där. Jag hade stöttning av mina vänner, min familj och samtalspräst. Sköterskor från Östra var där. Pierres släkt var där förutom farmor och morfar. Kanske är det bättre när man är äldre att inte bli bryskt påmind om det hemska som skett. Att i sin sinnevärld kunna fortsätta tro att allting är som förut. Ibland önskar jag själv att jag var där.

Bilden som jag vaknade med idag var inte från begravningen utan från när vi var och tog farväl av Pierre på lasarettet i Uddevalla. Han låg där, kall och blek med en blodutgjutelse på kinden. Det var så han hade somnat in. Liggandes med kinden mot golvet. Jag önskar att jag kunde radera ut den här bilden ur huvudet, men just nu är den lika tydlig som för tre år sedan.

Jag har haft ett långt uppehåll i skrivandet vilket har berott på att mitt liv fortsätter med omtumlande och omvälvande händelser, vilket jag periodvis har haft svårt att hantera. Det skriver jag inte om nu. Det får räcka för den här gången.