Den individuella sorgen ges inget utrymme i ett samhälle som främst gynnar lycka och framgång. Vid stora katastrofer är det lätt för en hel värld att kollektivt sörja de drabbade, men för varje enskild drabbad anhörig är det alltid en stor katastrof när någon älskad dör. Det här är min sorg.
fredag 16 maj 2014
Grattis på 25-årsdagen... eller?
Jag vet inte om jag redan skrivit om det här, men i så fall blir det en upprepning. Det upptäcktes efter någon dag att allt inte var riktigt ok med honom. Han gick upp i vikt istället för att gå ner som alla nyfödda gör. Det berodde på att vätska stannade kvar i kroppen på honom och en natt blev jag väckt för att hans kaliumvärden var alarmerande höga. Det fanns en risk för att de skulle behöva byta blod och då skulle jag självklart vara donatorn. Men det rättade till sig och det behövdes aldrig utföras.
Levern var förstorad och njurarna fungerade inte. Förmodligen pga att jag hade haft föreliggande moderkaka under graviditeten. Jag var tvungen att ta det lugnt eftersom risken för missfall var stor. Jag hade en hel del kraftiga blödningar under tiden och förmodligen var det dem som orsakade att han fick syrebrist och levern och njurarna tog smällen. Den sista blödningen var så kraftig att de övervägde att ge mig en blodtransfusion när jag kom in på sjukhus. Den gången blev jag kvar där tills det blev planerat kejsarsnitt i vecka 33.
Utsikterna för hans överlevnad var små. Vi fick domen bara efter några dar; om njurarna inte kom igång fanns inte stora förhoppningar, för de transplanterade inte så små barn. Kunde han klara sig till 6-års-åldern såg det mycket ljusare ut. Och det var precis så det blev.
Jag var på kyrkogården idag och gjorde rent graven, planterade lite nya blommor och tände ett ljus för att fira att han föddes.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar