För många är julen en glädjens högtid. Men för desto fler är det en tid av ångest. Jag tror att de flesta när en bild av julen som en fredens högtid med alla de älskade släktingarna samlade och där alla dansar glatt kring den perfekt klädda granen. Alla är glada över sina presenter och ingen gnäller över någonting: varken mat eller annat - det skulle vara ovärdigt på julafton. Inga intriger eller sorger stör julefriden. Men jag vet också att det här är en ytterst idyllisk bild av hur julen är i verkligheten för de flesta.
Många behöver stimulantia i form av framförallt alkohol för att hålla den här bilden uppe. Ångesten över att man inte (framförallt som förälder) kan leverera den här bilden till sina barn är ett ypperligt tillfälle till att ta sig några glas för att slappna av och låta barnasinnet komma fram. Men allt är ett falsarium. Barnen kommer tyvärr minnas att de vuxna alltid betedde sig lite konstigt på jul och sen göra samma sak när de själva växer upp.
Jag kommer själv inte ihåg speciellt mycket av mina egna jular som barn. Tror att det var relativt lugnt så länge min mamma var i livet. Det var först när min pappa gifte om sig efter hennes död och jag som nybliven mamma i 20-årsåldern tillbringade julen med min pappas nya familj. Då var min pappa full och extremt pinsam i mina ögon. De andra tyckte han var kul.
Förstår idag att jag fortfarande var ett barn som önskade en trygg jul utan föräldrar som betedde sig konstigt. Det är just den här tryggheten som jag idag som vuxen söker hos en man. Det kanske är nån form av pappakomplex - han fanns där och såg till att vi hade en ekonomisk trygghet, min mamma och jag, men han fanns där inte på något annat sätt.
Min jul det här året bestod i ett besök på kyrkogården. Det finns så mycket sorg kvar som kommit i skymundan av en illusionerad lycka. Jag måste bli stark i mig själv nu.
Tänkte mycket på dig igår och förstår att du går igenom en svår tid igen. Men du vet var jag finns om du vill prata.
SvaraRaderakramiz