Idag var en dag som var helt inplanerad med aktiviteter. På fm skulle jag iväg på ett frukostmöte, sen iväg på en bussresa till akvarellmuseet i Skärhamn med en väninna och senare på kvällen middag med henne och hennes sambo. Men det blev ingenting av något av det.
Min samtalspräst har dragit ihop en grupp på fyra mammor som alla mist sina söner. Vi brukar träffas till frukost i Gustavigården vid Domkyrkan och det har vi gjort några gånger under det här året nu. När jag sist var på samtal hos henne (ja, jag går där fortfarande) och hon nämnde det här datumet kände jag att det är nåt med den här dagen, men kunde inte komma på vad det var. Flera dagar senare kom jag på att det var min svärmors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 77 idag.
Inatt hade jag kaotiska drömmar igen. Vill minnas att en begravning var inblandad på nåt sätt, men inte riktigt hur. Så när samtalet kom tjugo i åtta i morse förstod jag redan i mitt innersta. Det var en jourläkare som ringde från min pappas bostad. Han hade avlidit på natten. Det var hans särbo som hade larmat.
Jag pratade med honom senast i torsdags kväll. Han mådde kanske inte jättebra men var ändå glad över att ha fått tillbaka synen efter två grå-starr-operationer. Han hade till och med kört bil själv nu. Vi hade haft ganska mycket kontakt den senaste tiden just på grund av att han inte såg så bra. Jag har hjälpt honom med räkningarna och kört honom fram och tillbaka till sjukhuset, vilket jag är tacksam över nu.
Vet inte om han hade känt något på sig igår, men han hade bett sin särbo komma hem till honom. Han hade varit ovanligt trött och gått och lagt sig redan strax efter nio, vilket var ganska ovanligt. I morse hade hon vaknat vid halv sex och gått ut med hunden och när hon kom tillbaka satt han inte i soffan som han brukade. Hon hade gått in i sovrummet och förstått att, som min pappa skulle ha uttryckt det "Loppet är kört".
När jag kom dit hade jourläkaren precis åkt och polisen var där. Det är kutym när någon dör hemma och inte på t ex sjukhus. Men jag var inne vid två tillfällen och tog farväl av honom. Pratade med honom och bad honom att hälsa alla där uppe. Jag var tveksam först om jag skulle åka hem till honom när läkaren ringde. Gick runt här hemma och visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag är tacksam för att jag åkte dit ändå och fick ta farväl av honom i hans egna miljö istället för ett arrangerat avsked på en okänd plats. Det kändes inte lika hemskt. Nu vet jag inte om det beror på miljön eller för att jag redan varit med om det mest hemska avsked man kan ta av någon, men det kändes ändå naturligt på något sätt.
Sen kom en begravningsfirma och hämtade honom och körde honom till Rättsmedicin för obduktion och fastställande av dödsorsaken. Vi tömde kylen och soporna och jag körde hem hans särbo med hans bil, åkte tillbaka och lämnade bilen i garaget och tog spårvagnen hem.
Min mamma dog på min pappas födelsedag och min pappa dog på min svärmors födelsedag. Vad är sannolikheten för att sådant ska hända?
Nu låter jag frid vara över hans minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar