Svängningar

Nu svänger livet neråt igen. Förra veckan kände jag mig stark och konstigt nog lycklig. Det berodde främst på att jag insåg att jag hade så många fina och kärleksfulla människor i min närhet. Livet andades tillgivenhet och ömhet och jag såg en ljus framtid.

Nu känns det inte så längre. Naturligtvis är jag glad över att fortfarande ha dessa människor i mitt liv, men det känns inte som om tanken orkar bära upp den lyckan längre. Ett stort mörker föll över mig. Saknar Pierre och min mamma och pappa. Och jag saknar kärleken i mitt liv. Känner mig ensam.

Igår såg jag honom kyssa en annan kvinna. Han som en gång var min stora kärlek. Varför skulle han inte göra det? Det har gått över tre månader sen vi separerade och han har all rätt att leva sitt liv precis som han vill. Men jag kunde aldrig föreställa mig hur starkt det kunde påverka mig. Det krossade mig fullständigt igen. Trots att jag själv blivit uppvaktad vid ett flertal tillfällen, kan jag inte ens tänka tanken på att vara tillsammans med en annan man. Jag antar att det går över med tiden. Det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom, men vill komma ifrån de här plågsamma tankarna. Snabbt!

Idag var jag hemma hos min pappa och för första gången sen hans bortgång började jag röja upp lite. Jag bäddade sängen och la över ett överkast och tömde frysen på det lilla som fanns där. Sen åkte jag ut till kyrkogården och placerade några fina plastblommor som han hade hemma, vid graven. Nu ser det ordentligt ut där. Jorden är tillplattad och slät, inte alls som de slarvigt ditlagda jordklumpar som fortfarande fanns där en vecka efteråt. Vet inte om det berodde på att jag ringde och påpekade det eller om de har som rutin att göra i ordning efter ett tag. Men det såg verkligen bedrövligt ut efter begravningen. Var också vid Pierres grav och såg att någon har lagt en kruka med små påskliljor i urnan. Det var fint.