Kläder

Fortfarande två år efter Pierres död stod allt precis som han hade lämnat det. Sängen och datorn står kvar liksom kläderna som hängde kvar i garderoben. Det var ingenting jag hade planerat att ta itu med ännu eftersom jag har känt att orken inte riktigt räcker till. Men i lördags var jag iväg och firade en blivande 50-åring och då kom det som en klar blixt till mig att hennes son skulle ju naturligtvis få Pierres kläder. Det var naturligtvis den bästa lösningen. Samma längd och ungefär samma kroppstyp. Fyra år yngre och han hade känt Pierre sen barnsben. Det kändes så rätt.

Alternativet hade varit att lämna det till någon hjälporganisation, men bara tanken på att någon helt okänd skulle gå omkring med hans kläder kändes inte alls bra. Nu kan jag få se kläderna på någon som visste vem Pierre var.

Jag gick igenom kläderna innan själv och såg honom väldigt tydligt framför mig i olika plagg, men jag försökte också intala mig att han faktiskt inte var sina kläder - det är inte så farligt att göra sig av med dem. Han finns ju fortfarande kvar ändå.

Det jag sparade var ett par avklippta, blå sjukhusbyxor som han älskade att gå omkring i här hemma, ett par jeans som jag kan ha och en tröja som han hade gjort på sjukhuset. I de kläderna finns mycket känslor bevarade. Exklusiva skjortor, tröjor och byxor har han som fick kläderna mer glädje av, vilket jag faktiskt tror att Pierre hade gillat också.

Fast det känns väldigt konstigt i kroppen, jag känner mig svimfärdig och har en klump i magen. En tomhet. Det är ytterligare ett avslut.

Sjukhusminnen

Nöjd grabb som fick vara inne i sköterskornas lunchrum.

Blek och trött med hemodialys före transplantationen.

Vill de undersöka mig får de försöka ta mig. 

Det går väl lika bra i korridoren...

Idag fick jag ett relativt tjockt brev från Västra Götalandsregionen. Vad kunde det vara? En CD-skiva? Nej, verkade för mjukt och tjockt för det. Vad skulle sjukvården vilja skicka till mig som inte var ett provsvar eller nåt annat papper?

Det visade sig vara ett litet fotoalbum som jag gjorde till personalen på Drottning Silvias efter Pierres första transplantation. Skickat av en sköterska som nu hade gått i pension. Förmodligen finns det inte många kvar av de som kände Pierre, så jag är naturligtvis glad och tacksam över att hon skickade tillbaka det. Och Ulla-Britt, om du läser det här så kan du väl skicka mig dina kontaktuppgifter så jag får tacka dig!

Hur jag reagerade när jag såg albumet kan ni säkert räkna ut. Här ser ni några av bilderna.

Vårddiskussioner...

... som man snabbt tröttnar på.

Då kan man krama en sköterska istället.

Undersökning av utrustning.

Ni ska veta att jag säger ifrån om det blir för mycket

Läkare och Piller

Jag har en längre tid mått uruselt igen, så förra veckan tog jag beslutet om att testa med antidepressiva igen, enbart för att komma ur nedstämdheten och bryta den isolering som skapats. På telefontiden med min läkare nämnde jag detta men jag fick aldrig nån riktig klarhet i vad jag skulle ta, eftersom hon skrev ut andra piller än de jag haft tidigare. När jag påpekade att jag fortfarande hade ont i fötterna också, blev hon irriterad och sa Nej, vi har inte tid att ta upp allt detta. Hon kunde inte heller boka in mig på någon tid, utan jag fick mer eller mindre komma på nåder på en jour- eller akuttid. Det var rätt chockartat att bli behandlad så efter att ha varit patient hos henne i 1 ½ år. Jag är fortfarande skör och så fort jag byggt upp minsta styrka vrids den ner om och om igen. Jag bestämde mig för att kontakta en annan läkare. En privatläkare.

Ur askan i elden
Innan jag berättar om det plågsamma mötet med den andre läkaren ska jag berätta om vad som gav mig ny kraft. Jag hade en bra helg där jag först utmanade mig själv på fredagen att gå iväg och träffa främmande människor. Det här var så givande att jag på lördagen kände mig tillräckligt kreativ att börja med mina planer att måla om min cykel. Tyvärr blev jag avbruten av ett åskväder, men jag kommer definitivt att måla den färdigt så snart som möjligt. Tack vare att jag kände mig så nöjd med min styrka gav det mig ännu mer. På söndagen cyklade jag till min andre son och hans lilla familj. Att träffa dem ger alltid styrka och jag fortsatte sedan till Liseberg för att lyssna på musiken från avslutningen av West Pride. Jag unnade mig ett säsongskort på Liseberg, vilket också gav en liten upplyftande känsla av värde. Det räcker ibland med det lilla för att man ska må bra. Jag hade cyklat sammanlagt 1,5 mil och mådde toppen efter alla möten, solsken och motion.

Det här fick mig naturligtvis att börja fundera på om jag verkligen behövde mediciner, men jag gick till den andre läkaren ändå. Det var ett plågsamt möte. Han hade ingen aning om varför jag var där, mer än att det handlade om en depression. Han frågade heller ingenting och när jag började med att förklara att jag var där för att jag var missnöjd och förvirrad över det gensvar jag fått av min läkare, började han med en harang om att han inte tog över försäkringsärenden. Ett försäkringsärende - det var det han såg mig som. Han sjukskrev över huvud taget inte folk utan skrev bara ut piller till dem - för att han ville att hans patienter skulle bli friska... (?) Hur kan man bli frisk utan återhämtning? Jag sa att jag redan var sjukskriven och förklarade att det handlade om en sorg. Enligt honom sörjer man inte så här länge och jag skulle ha blivit hårdbehandlad med mediciner redan från början! Jag ville bara rusa därifrån och reste mig också upp för att gå. Han kunde tänka sig att bli medicinskt rådgivare till mig. Jag svarade inte på det utan sa tack och hej.

Man kan inte lita på vissa omdömen på Rejta.se. För det var så jag hittade honom och trodde på allvar att han kunde hjälpa mig. Förmodligen var det någon bekant som skrivit det fantastiska omdömet om honom, och troligtvis var han svartlistad hos FK eftersom han inte hade något som helst samröre med dem.

Tillbaka på ruta 1
Dan efter hade jag en akuttid till min läkare. Jag gick dit och sa att jag ville ha klarhet i det här med medicinerna. Någon gång har jag sagt till henne att jag inte vill äta en massa kemikalier, så hon borde ha förstått mitt motstånd till dem, men att jag nu ändå var villig att ta dem för att kunna gå vidare. Vi bestämde att jag skulle ta samma piller som jag tagit tidigare. Det jag minns från det var att de fungerade bra i början men att jag senare kände mig väldigt konstig - som om jag stod utanför mig själv och inte hade någon som helst kontakt med mig själv. Det var då jag beslutade mig för att sluta med dem förra året.

Igår kväll tog jag första Mirtazapinet och efter ett tag blev jag smärtsamt påmind om varför jag slutade med dem förra året. Jag låg och vände och vred på mig för att det kändes så obehagligt i ryggen hela tiden - som om jag behövde sträcka på den hela tiden. Efter att tag kom klådan, det mindes jag också från förra gången. Då fick jag ta en Atarax för det skulle vara något klådstillande. Jag reste mig upp och var nära på att svimma - jag var så yr, men lyckades ändå ta mig till medicinskåpet och köket för att svälja ner en sån. Illamåendet var inte lång borta heller. Någonstans långt in på natten lyckades jag somna och vaknade som en zombie i morse, eller snarare på förmiddagen vid 11. Alla dagens planer var borta, likaså humöret, pga alla dessa biverkningar som jag upplevde på en enda tablett.

Jag mindes också att min instruktör i basal kroppskännedom (BK) inte var särskilt förtjust i att jag tog mediciner då, förra året, just för den utomkroppsliga upplevelsen som man kan känna. BK går ut på just att man ska landa i och känna sig trygg i den egna kroppen. Medicinerna och träningen motverkade varandra.

Nej, några mer piller blir det inte för mig. det kanske var nödvändigt förra året för att jag skulle få lite vila i sorgen, men nu tror jag att jag kan lösa det själv. Att få känna medmänsklighet och förståelse och att vara del i ett sammanhang är mer läkande än alla piller i världen och det är det jag ska söka mig till istället.

Porten

Idag när jag stod vid porten för att gå in träffade jag samtidigt på en granne från huset bredvid. En medelålders man som jag inte känner eller har pratat med, men som jag brukar heja på när jag ser. Han kom fram till mig och sa: "Jag har inte ett din son Pierre på ett tag..." Hela mitt inre gjorde uppror och jag kände hur paniken slog till. Han kom närmare och upprepade vad han hade sagt. Förmodligen trodde han inte att jag hade hört.

Jag förklarade att Pierre hade avlidit för två år sedan och undrade hur han kände honom till namnet. Han beklagade naturligtvis och sa att han hade träffat honom utanför porten för ungefär fem år sen när de flyttade in, presenterat sig och börjat prata. Det kändes skönt att han inte genast rusade iväg så fort han fick vetskap, utan vi pratade en liten stund och han verkade uppriktigt ledsen och förstod att för mig är två år ingen tid alls. Många förväntar sig tyvärr att mitt liv ska återgå till det normala efter en viss tid. Det kanske det gör nån dag,  jag vet inte, men jag är inte där ännu i alla fall.

Precis sån var Pierre. Han hade lätt för att få kontakt med folk, han var charmig och alltid lika trevlig och omtyckt av både gamla och unga. Jag vet att han var uppskattad bland grannarna i vårt hus också och jag vet också att det var några som tog väldigt illa vid sig av hans död.

När jag kom hem brakade jag samman. Man skulle kunna tro att det blir en lättnad när man lever i nåt slags limbo som en levande död, men det är det inte. Snarare ökar det bara på depressionen.

Begriper inte

Idag för två år sedan begravde jag min son. Ingenting någon förälder någonsin ska behöva uppleva. Bilderna därifrån uppträder knivskarpa framför ögonen på mig, förmodligen för att jag inte hade tagit något lugnande innan. Jag tror att man upplever en begravning antingen som i en dimma (även utan lugnande) eller så minns man varje detalj.

För mig framstår det hela fortfarande obegripligt, trots att jag levt med det dygnet runt i två års tid nu. Det ÄR obegripligt! Ett barn ska inte dö före sina föräldrar! Döden är egentligen inte främmande för mig men jag förstår den inte. Och det är nog det som är mitt problem; att försöka förstå. Men det ligger i min natur att försöka förstå det som är obegripligt. Därför hamnar jag också i detta ekorrhjul som är så svår att hoppa ur. Jag vet att jag måste släppa taget, men jag vet inte hur det ska gå till.

Jag har den senaste tiden känt mig väldigt konstig i kroppen. Förutom att jag har ont överallt så har jag också haft en mycket obehaglig känsla i hela kroppen. Det pirrar på ett mycket olycksbådande vis och ibland känns det som om varje cell håller på att dö. Jag vet att man kan dö av sorg och jag är inte själv klar över vad jag vill med livet. Ibland känns det rätt skönt att leva, men, precis som det har varit senaste tiden, så känns det helt meningslöst.

När jag gick hos arbetsterapeuten fick jag rådet att göra roliga saker och att motionera för att det ska få mig att må bättre och det gör jag också. Men hålet i bägaren är alldeles för stort och blir dränerat alldeles för snabbt för att de positiva känslorna ska få tid att stanna där. Så jag inser att jag måste laga hålet, men hur gör man det när ärret slits upp hela tiden och blir till ett blödande sår?

24 år

Pierre, 3 år i Astrid Lindgrens värld. Med mysse o bysse
blev han en kopia av Emil i Lönneberga.

Idag skulle Pierre ha fyllt 24 år. Jag funderar mycket över hur hans liv skulle ha varit nu. Skulle han ha varit tillräckligt mogen för att ha tagit sig ur sitt missbruk eller hade det varit värre? Jag tror faktiskt att han skulle ha varit fri från det i dagsläget.

Pierre hade en "gammal" själ. Han förstod mycket av livet redan som ung och han var mycket klok tack vare det. Det var hans lugna, harmoniska sida som förmodligen hade utvecklats mer på grund av hans sjukdom. Men han hade också en annan, vild, destruktiv sida som började märkas tydligt efter att han transplanterades andra gången vid femton års ålder. Han fick bråttom att leva och ta igen alla de känsliga åren då han var fjättrad vid en dialysmaskin. Den sidan fick honom att fatta kortsiktiga, dåliga beslut, som blev ödesdigra för honom.

En tid innan han dog var han vid flera tillfällen färdig att börja leva ett normalt liv. Han förstod att det inte gick att fortsätta att leva på det destruktiva sättet, men kraften räckte inte till att ta sig upp. Jag stöttade bäst jag kunde och påtryckningar på myndigheter resulterade bara i en blodig panna. Det ledde så småningom fram till en anmälan, men det blir ett annat blogginlägg. Men jag är ganska säker på att han på egen hand skulle finna kraften till slut att hitta tillbaka till ett normalt liv.

2 år

Det har nu gått två år sedan Pierre dog och fortfarande är smärtan och saknaden lika stor. De senaste veckorna har jag inte gjort annat än gråtit och gråtit. Jag saknar honom så fruktansvärt, fruktansvärt mycket!

Inatt hade jag en dröm, eller kan man kalla det för uppenbarelse?

Jag skulle lämna barnen, Pierre och Michel, till skolan. Vi började på en parkeringsplats och skulle gå uppför en brant backe, där skolan låg på krönet. Men jag var spritt, språngande naken. Människor som vi träffade på vägen kommenterade detta, men jag sa att det var helt naturligt. (Jag var tvungen att vara naken, exponerad, utan skydd (kläder) för att förstå vad drömmen skulle säga mig.)

Nerför backen löpte ett långt, ihåligt stålrör vilken jag var tvungen att rensa. Jag drog ut en stor mjuk hårtuss som hade förstoppat röret, men tryckte allt neråt i röret istället. Så långt jag kunde, tills det lossnade och försvann neråt. (Det var mitt förstoppade medvetande som vägrar se det uppenbara, sanningen som finns runtomkring mig. Jag rensade det inte helt...)

Vi kom till skolan och jag själv fortsatte till en galleria, fortfarande naken, men ju mer folk kommenterade min nakenhet, desto mer skämdes jag och fick behov av att skyla mig. En vacker, ung kvinna kom emot mig. Som med många unga kvinnor som är medvetna om sin skönhet, hade hon ett något självcentrerat beteende.

Det var min ofödda dotter. Hon hette Anna och hon sa att hon var född den 2 april. (Det hade kunnat vara så om jag inte fått missfall. Idag skulle hon vara 23 år.)

Tillsammans ställde vi oss i en kö till ett provisoriskt provrum, där jag skulle prova kläder. Efter att ha provat kläderna blev det kaos och jag kommer inte ihåg så mycket mer av vad som hände. Men jag sprang till skolan för att leta efter mina barn, men kunde inte hitta dem. Innan jag vaknade hörde jag Pierres röst som sa "Jag finns i den nysmälta snön".

Och när jag vaknade stod allt klart för mig. Klart att han finns överallt; i fåglarnas kvitter, i sommarens blommor på ängen, i höstens löv och i snön på vintern. För han finns, i en annan dimension som korsar vår, för att så småningom återfödas tillbaka till vår dimension igen. Som ett evigt kretslopp, precis som allt annat.

Mitt barnbarn föddes den 2 april. Jag tror att själar är könlösa, men kanske har de en förnimmelse av den senaste kroppen de skulle ha fötts eller föddes i. Det skulle kunna förklara mitt barnbarns fascination av farmors läppstift. Jag har tidigare skrivit om barns öppenhet och känslighet inför universum och att det försvinner mer och mer när hjärnan och logiken tar över och vi blir mer fysiska människor än själsliga. Kanske är det så att mitt ofödda barn föddes i nästa släktled istället, när det inte kunde födas via mig.

Vi kanske lever på samma sätt i en annan dimension, fast med andra familjekonstellationer. Har du någon gång träffat en främling som du på nåt märkligt vis tycker att du känner väl? Han/hon tillhör då säkerligen kretsen av själar runt omkring dig, men som stod dig väldigt nära i en annan dimension. Din farfar kanske är din dotter och en främling kanske är din mor... Våra själar är eviga, precis som allt annat. För mig står det ganska tydligt nu, jag måste bara smälta det, vilket inte är så enkelt.

Plågade själar kanske inte bara handlar om arbetslöshet, missbruk eller annan utsatthet, utan också för att  någon "på andra sidan" sörjer så mycket att hon/han inte släpper taget. Det är det jag måste göra: släppa taget. Sorgen kommer jag att bära med mig för alltid, men jag kanske ska sluta hoppas på att han faktiskt ska komma in genom dörren igen. Det var förmodligen syftet med den här drömmen.

För många år sedan hade jag tyckt att människan som skrev det här är galen eller bara galen av sorg, men utifrån mina erfarenheter kan jag inte se annat än att detta är det enda logiska. Vi lever och dör i ett evigt kretslopp precis som allt annat i universum och det är inte konstigare än så.