I veckan var jag på rehab-möte, dvs ett möte med försäkringskassan och läkaren som är obligatoriskt när man varit sjukskriven ett tag, i mitt fall snart 3 månader. Jag är väldigt glad över att jag bad prästen närvara också, varför kommer ni snart att förstå.
När jag träffade fk för första gången fick jag ett ganska bra intryck, av den anledningen att jag tyckte hon lyssnade, var tydlig och förklarade hur saker och ting låg till. Hon gav ett proffsigt intryck.
På rehab-mötet tappade jag koncentrationen efter 10 minuter, förmodligen för att jag ganska snabbt förstod att de inte kunde komma med en optimal lösning för mig - men DET VAR DET HÄR JAG FÖRVÄNTADE MIG - jag reagerade inte ens - då.
Prästen tog mig efteråt till en soffa i väntrummet och frågade mig hur jag upplevt det hela. Kunde inte ge nåt vettigt svar men jag sa att jag var glad över att hon varit med. Jag frågade henne vad hon tyckte. Hon tyckte att fk-kvinann var gräslig!
Nu efteråt har jag börjat fundera på vad hon egentligen menade, jag hade ju ändå fått ett proffsigt intryck av fk-kvinnan. Just det - proffsigt... Hennes arbete är inte att se till människan utan att så snabbt som möjligt se till att folk kommer ut i arbetslivet, så att det kommer in nya skattepengar för att betala hennes lön. Och hela mitt väsen hade blivit nedtryckt av henne, hon fick mig verkligen att känna mig som om jag var dum i huvudet på något sätt under det här mötet.
Återigen hade prästen lyckats öppna mina ögon. Hade hon inte sagt sin mening hade jag heller aldrig börjat fundera över det. Jag har förstått att hon såg och hörde nåt helt annat än vad jag gjorde. Hon är humanist och ser till människans behov, till skillnad från myndigheterna som ser sig som de som vet bäst vad varje människa behöver.
Jag har blivit så förbaskat anpassad till det här systemet att jag inte reagerar längre och anpassar mig ännu mera, för vad hjälper det att bli förbannad och stå upp för sin sak. Ju mer motstånd man gör desto mer motstånd får man - det har ju visat sig förr. Och vilken enskild människa klarar av att i längden hålla på att kämpa. Inte undra på att vi har ett så kallt samhällsklimat!
Tänk om vi istället hade haft ett samhälle som var präglat av humanism - där varje människa fick känna sig betydelsefull genom att verkligen få den hjälp de behöver och inte den som står i regelboken. Då hade det sett helt annorlunda ut. Människor hade enbart genom sitt eget mentala välmående haft "råd" att dessutom hjälpa sina medmänniskor.
Jag tycker inte om det jag blivit, men jag kommer att bygga upp min styrka och då dj....r...
Pierre var en sann rebell, han vägrade att finna sig i det andra bestämde. Redan som barn hade en egen vilja av stål och jag, dagmamman och alla andra fick helt enkelt lära sig att hantera honom på olika sätt. Hade han gett sig tusan på något så var det så och då fanns det ingen som kunde ändra på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar