Inatt drömde jag om Pierre när han var liten. Det var en längre dröm som kändes något obehaglig, kommer inte ihåg intrigen riktigt men det handlade om märkliga fastigheter som jag gick runt i. I drömmen visste alla som var med mig - mina vänner, fast med helt obekanta ansikten - att Pierre var död.
Jag satt på en buss och tittade ut genom fönstret, bort ifrån det ställe vi hade varit på. Utanför ett lågt, vitt hus, en affär av något slag, såg jag honom cykla runt på en trehjuling. Som den 4-5-åring han var, var han helt fokuserad på det han gjorde och såg mig inte. Han cyklade runt i ett guldrött sken från en nedgående sol med kepsen bakofram, och verkade lycklig och harmonisk. Jag bankade på rutan och pekade och skrek att: där är han ju - han är inte död! Folk i bussen tittade bara medlidsamt på mig.
Det var då jag vaknade med en oerhört ledsamhet. Klockan var ungefär halv 5 och jag låg länge och grät i sängen. Ville somna om och drömma mer om honom men det gick inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar