lördag 15 oktober 2011

De första 5 månaderna: hälsning

Det jag nu kommer att delge er är kanske något som ni ställer er skeptiska till. Jag kan bara säga att det var en verklig händelse för mig, kanske var det min hjärna som spelade mig ett spratt eller min fantasi som skenade iväg. I vilket fall som helst var känslan och synen som jag upplevde helt klara för mig.

Vid tidigare dödsfall har den döde alltid på något sätt gett en förnimmelse av sin energi. När min mamma dog var det inte direkt jag som märkte av det, utan vår hund som alltid brukade gå till dörren och vifta på svansen när han hörde min mammas steg i trappan. Det gjorde han vid ett tillfälle när hon låg hjärndöd på sjukhuset, kanske var det då hon lämnade kroppen som enbart hölls vid liv på maskinell väg.

När min man dog kände jag att han låg bakom mig med armarna runt mig och andades i min nacke. Men när Pierre dog kände jag ingenting. Det förvånade mig eftersom vi stod varandra så nära. Efter ett par dagar började jag inse varför han inte hade dykt upp - han visste inte hur han skulle komma hem! Pierre dog i Uddevalla. På natten hade han skickat ett sms till mig om att jag skulle kolla upp bussar på nätet. Jag låg och sov och hann aldrig svara honom.

När jag insåg detta, att han behövde veta busstider så skickade jag ett sms till honom där jag skrev att första morgonbussen till Göteborg gick vid 4-tiden. Då räknade jag med att han skulle vara hemma vid 7-tiden på morgonen.

Min väninna var hemma hos mig den här första tiden. Hon sov i min säng och jag sov i Pierres. Någonting väckte mig tidigt på morgonen. Jag öppnade ögonen och möttes av ett otroligt starkt vitt ljussken, som av en atombombsexplosion, fast jag blev inte bländad. Jag såg ingenting i skenet men förstod med en gång att det var Pierre. Så överväldigades jag av en otrolig frid som jag aldrig någonsin känt tidigare. Det var en underbar känsla som jag försökt att återskapa efteråt, men det går inte. En frid där all tankegång försvann och där jag bara upplevde en fantastisk sällhet. Jag önskar att jag kunde känna det igen, inte ens vid meditation har jag lyckats återskapa det. Var det möjligtvis det som kallas för himmelsk frid som jag upplevde?

Efteråt gick jag upp för att titta på klockan som stod bredvid min säng där min väninna sov. Den var några minuter i 7 och då förstod jag att det var Pierre som hade kommit hem för att tala om för mig att han har det bra. Han ville få mig att känna samma känsla som den han befann sig i.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar