Idag, denna underbara vårdag, när solen värmer och livet börjat spira på nytt, gjorde döden sig återigen påmind. Begravningsceremonin för min svärmor hölls idag i Fässbergs kyrka - samma kyrka där för bara 8 månader sedan mitt barnbarn döptes. Prästen, Ludwig Schatter, var som vanligt den som förrättade akten. Samma präst som följt släkten i över 30 års tid.
Det kändes surrealistiskt att sitta där, jag tror inte att jag orkar ta till mig den här sorgen också. Hur man än försöker att värja sig, så tar det sig uttryck på något sätt i alla fall. Hos mig har eksemen blommat ut igen.
Som den duktiga pianist hon var, min svärmor Ingrid, hade hon komponerat ett eget stycke - ett stycke helt i klass med Chopin och de andra klassikerna. Den här spelade hon gärna för mig när jag var hos henne, trots att hennes fingrar var krokiga av reumatism och smärtade. Hon skrev nog aldrig ned den, eller spelade in den på band, som jag ofta påminde henne om, så den tog hon med sig i graven. Men inatt spelade hon den för mig. Pierre stod också vid pianot.
En märklig kraft intog mig nu på kvällen när jag kom hem. Det var en erinran om att leva. En känsla av att jag vill leva. Som om jag levt i en bubbla under vattnet, där jag visste att livet pågick runtomkring mig, men som jag inte deltog i. Det känns som om bubblans väggar börjar tunnas ut och jag börjar återvända till livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar