Känslorna återvänder

Nu har jag trappat ned på medicinen i några veckors tid och den riktiga Mia stegar fram ur det tjocka töcknet av förnimmelser som bara kändes på ytan. Jag börjar åter få kontakt med mig själv och mitt innersta. Det här märkte tom sjukgymnasten som jag tränat basal kroppskännedom hos ända sen i höstas. Hon sa att det var en jätteskillnad från när medicinerna verkade som mest. Märkligt vilken skillnad det gör. Känns skönt och samtidigt lite oroligt att jag blir mig själv igen, med sorg och allt vad det för med sig med eksem och annat. Drömmarna är tydligare och jag är mer närvarande i nuet och i min kropp. Jag känner igen!

En natt drömde jag att Pierre var rasande. Tänkte att det kanske var något jag själv projicerade, eftersom jag fortfarande inte hunnit ta itu med en massa saker som jag ligger efter med, bl a anmälan mot socialtjänsten. Jag tog upp det med psykologen idag och hon sa att det förmodligen var för att jag börjat planera framtiden och för varje steg jag tar framåt tar jag också ett steg ifrån att släppa taget om sorgen. Jag vill inte släppa taget, för tänk om han då försvinner ifrån mig för gott! Fortfarande känns det ofattbart emellanåt.

Angående psykologen, så tyckte jag att hon var väldigt elak förut. Hon sa rakt ut att Pierre var död och sa saker runt detta som jag inte ville höra. Förmodligen för att jag vägrar inse det. Men det sätter samtidigt igång processer som är nödvändiga, och samtidigt otroligt smärtsamma. Min hjärna förstår men mitt hjärta kan inte ta in det fruktansvärda. Det får komma i nanodoser för att jag inte ska gå under själv.