2 år

Det har nu gått två år sedan Pierre dog och fortfarande är smärtan och saknaden lika stor. De senaste veckorna har jag inte gjort annat än gråtit och gråtit. Jag saknar honom så fruktansvärt, fruktansvärt mycket!

Inatt hade jag en dröm, eller kan man kalla det för uppenbarelse?

Jag skulle lämna barnen, Pierre och Michel, till skolan. Vi började på en parkeringsplats och skulle gå uppför en brant backe, där skolan låg på krönet. Men jag var spritt, språngande naken. Människor som vi träffade på vägen kommenterade detta, men jag sa att det var helt naturligt. (Jag var tvungen att vara naken, exponerad, utan skydd (kläder) för att förstå vad drömmen skulle säga mig.)

Nerför backen löpte ett långt, ihåligt stålrör vilken jag var tvungen att rensa. Jag drog ut en stor mjuk hårtuss som hade förstoppat röret, men tryckte allt neråt i röret istället. Så långt jag kunde, tills det lossnade och försvann neråt. (Det var mitt förstoppade medvetande som vägrar se det uppenbara, sanningen som finns runtomkring mig. Jag rensade det inte helt...)

Vi kom till skolan och jag själv fortsatte till en galleria, fortfarande naken, men ju mer folk kommenterade min nakenhet, desto mer skämdes jag och fick behov av att skyla mig. En vacker, ung kvinna kom emot mig. Som med många unga kvinnor som är medvetna om sin skönhet, hade hon ett något självcentrerat beteende.

Det var min ofödda dotter. Hon hette Anna och hon sa att hon var född den 2 april. (Det hade kunnat vara så om jag inte fått missfall. Idag skulle hon vara 23 år.)

Tillsammans ställde vi oss i en kö till ett provisoriskt provrum, där jag skulle prova kläder. Efter att ha provat kläderna blev det kaos och jag kommer inte ihåg så mycket mer av vad som hände. Men jag sprang till skolan för att leta efter mina barn, men kunde inte hitta dem. Innan jag vaknade hörde jag Pierres röst som sa "Jag finns i den nysmälta snön".

Och när jag vaknade stod allt klart för mig. Klart att han finns överallt; i fåglarnas kvitter, i sommarens blommor på ängen, i höstens löv och i snön på vintern. För han finns, i en annan dimension som korsar vår, för att så småningom återfödas tillbaka till vår dimension igen. Som ett evigt kretslopp, precis som allt annat.

Mitt barnbarn föddes den 2 april. Jag tror att själar är könlösa, men kanske har de en förnimmelse av den senaste kroppen de skulle ha fötts eller föddes i. Det skulle kunna förklara mitt barnbarns fascination av farmors läppstift. Jag har tidigare skrivit om barns öppenhet och känslighet inför universum och att det försvinner mer och mer när hjärnan och logiken tar över och vi blir mer fysiska människor än själsliga. Kanske är det så att mitt ofödda barn föddes i nästa släktled istället, när det inte kunde födas via mig.

Vi kanske lever på samma sätt i en annan dimension, fast med andra familjekonstellationer. Har du någon gång träffat en främling som du på nåt märkligt vis tycker att du känner väl? Han/hon tillhör då säkerligen kretsen av själar runt omkring dig, men som stod dig väldigt nära i en annan dimension. Din farfar kanske är din dotter och en främling kanske är din mor... Våra själar är eviga, precis som allt annat. För mig står det ganska tydligt nu, jag måste bara smälta det, vilket inte är så enkelt.

Plågade själar kanske inte bara handlar om arbetslöshet, missbruk eller annan utsatthet, utan också för att  någon "på andra sidan" sörjer så mycket att hon/han inte släpper taget. Det är det jag måste göra: släppa taget. Sorgen kommer jag att bära med mig för alltid, men jag kanske ska sluta hoppas på att han faktiskt ska komma in genom dörren igen. Det var förmodligen syftet med den här drömmen.

För många år sedan hade jag tyckt att människan som skrev det här är galen eller bara galen av sorg, men utifrån mina erfarenheter kan jag inte se annat än att detta är det enda logiska. Vi lever och dör i ett evigt kretslopp precis som allt annat i universum och det är inte konstigare än så.

Hälsporre-behandling

Det blev mediciner. Alla som känner mig vid det här laget vet att jag försöker undvika sådana i största möjliga mån. Men jag gav det en chans.

Nu har jag ätit Pronaxen i en vecka och har ytterligare en vecka kvar. Det är en inflammationshämmande och smärtdämpande tablett som jag fick välja att ta en eller två tabletter av, två gånger om dan i två veckors tid. Jag valde 2 x 2 tabletter varje dag. Ska jag äta mediciner vill jag ha effekt fort och fort gick det.

Efter att ha tagit de första två på kvällen innan jag gick och la mig kunde jag vakna med något mindre smärta i fötterna. Det var underbart för så obehindrat har jag inte kunnat gå på över ett år. Däremot har det inte hänt så mycket mer positivt efter den här första veckans kur. Biverkningarna är däremot fler.

Jag känner mig "konstig" i hela kroppen; ångesten har ökat och det känns som om jag skulle vara kroniskt bakfull hela tiden, som om hela kroppen är inflammerad. Det kryper i kroppen, jag har ont i magen och känner mig yr periodvis. Det verkar även som tinnitusen har ökat i styrka.

Ska dra ner med en tablett om dan och se om det blir bättre. Jag har ju en vecka kvar. Idag var jag ute och gick och det gjorde väldigt ont i fötterna igen, nästan som innan...

Hälsporre

Var idag på ultraljud för fötterna och det visade sig att de var inflammerade. Enligt läkaren handlar det om långvarig belastning, och då undrar jag, av vad? Får vänta tills min läkare från vårdcentralen ringer och föreslår behandling, då ska jag fråga henne om vad orsaken kan vara att jag fått detta. Jag har ju haft det i över ett år nu och det är skönt att ha fått en diagnos och förhoppningsvis en terapi för det.

Min egen teori är att all den energi jag har kunnat uppbringa inte har varit tillräcklig för att klara av att bearbeta sorgen. Det har på olika sätt gett sig uttryck i kroppen som lungsäcksinflammation, eksem, tinnitus och hälsporre. Nu känner jag mig stark nog att börja bygga upp mina egna celler igen. Tidigare har jag bara kunnat konstatera att allt inte är ok med min kropp, men inte haft en tanke på att göra något åt det.

Det är en långsam uppbyggnad och ännu en gång kan jag bara konstatera att kropp och själ hör ihop. När man är så nedbruten att man känner sig totalt död själv, klarar man inte ens det nödvändigaste som att gå upp ur sängen, tvätta sig och äta. Då är det bra att ha människor runt omkring sig som ser till en och talar om för en vad man ska göra.

Självhjälp för hälsporre http://www.ryggochidrottskliniken.se/tips-rad/halsporre.html

Hälsa - en följetong

Vid nionde besöket hos akupunktören var jag tvungen att säga stopp. Min ekonomi klarade inte mer. Nu 2 ½ vecka efter det har smärtan i fötterna tilltagit och eksemen har haft ett utbrott men lagt sig igen. Så visst gjorde akupunkturen verkan. Jag känner mig också mycket starkare i kroppen (förutom fötterna) och mentalt, trots att jag bryter samman emellanåt. Men jag har lättare för att återhämta mig och kan alltid påbörja behandlingen igen ifall det skulle bli mycket värre.

En vilja till att börja leva har tagit form. Jag börjar planera för framtiden på ett sätt som jag inte gjort tidigare och ibland kan till och med en lyckokänsla anas nånstans djupt där inne. Jag gissar på att det är många som inte vågar bejaka såna känslor när man samtidigt sörjer, det har naturligtvis inte jag heller kunnat göra tidigare. Men målet är väl ändå att välkomna livet och göra det bästa av det. Det tar lång tid att komma dit. Jag har som jag tidigare skrivit fått massor av hjälp av både arbetsterapeuten, som jag var hos sista gången igår och prästen, som jag träffar varannan vecka ung nu. De har gett mig verktygen för att komma dit jag är idag. Jag kan skratta lika lätt som jag kan gråta nu. Och jag har accepterat att jag är som jag är.

Tidigare blev jag frustrerad över att jag inte klarade av lika mycket som jag alltid har gjort och det ökade stressen och frustrationen ännu mer. Men jag har kommit till en punkt där jag förstått att jag på inget sätt kan forcera mig själv till att göra mer än det jag orkar. Kanske jag aldrig kommer att bli som jag var förr, men då är det så.

Var också hos läkaren på vårdcentralen och påpekade mina onda fötter. Hon är en mycket farmakologisk läkare, vilket de flesta är, och har svårt att se alternativterapier som en valmöjlighet. I alla fall skulle hon skriva en remiss till ultraljud, eftersom hon inte trodde att det var ortopediskt. Det tror inte jag heller. Så vi får se vad det blir av det.

Ett avslut

Idag var min äldste son och jag på två olika banker för att avsluta Pierres konton. Trots att jag känt mig relativt stark den senaste tiden var jag oförberedd på den känslostorm som kom och bröt ned mig. Jag märkte på den unge banktjänstemannen att han inte riktigt visste hur han skulle agera, men han gjorde det ändå på ett respektfullt sätt. Han stod tyst kvar och väntade tills vi var färdiga att gå ut. Ett mycket enkelt sätt att visa medmänsklighet och deltagande med en person man inte känner alls. Det fanns en ömsesidig förståelse mellan oss.

Varje gång som något med koppling till Pierre avslutas, ges sorgen en stark skjuts uppåt. Men samtidigt kommer man också ett steg närmare att leva i harmoni med sorgen. Det är inte en enkel process och jag förstår varför många i sorgesituationer bara vill avsluta allt så fort som möjligt - det är enklare att gräva ner smärtan och låtsas att den inte finns, än att konfrontera den. Men den kommer. En sorg ligger alltid och sliter om man inte tar tag i den. Antingen som fysiska eller psykiska sjukdomar. För man kan inte hejda den, lika lite som man kan hejda glädje eller ett skratt.

Hand i hand med döden: visste han?

Pierre, 20 år - med nystajlade

ögonbryn.

När Pierre var i 4-5 års-åldern sa han till sin morfar, "jag kommer inte att bli gammal." Hur kan en så liten kille komma på en sån sak att säga? Jag har funderat och undrat om det kan ha varit nån annan vuxen som sagt det på skoj när han har varit extra busig, men med tanke på hans sjukdom tror jag inte det. Han var inte heller så sjuk då att det skulle varit påtagligt för honom själv rent fysiskt.

Jag tror helt enkelt att han visste...

För någon månad sen såg jag ett program på Axess TV, "Vet(en)skapen om själen, en undersökning om liv och död". Det var mycket intressant för det stärkte min tro att vi inom 50-100 år har fått vetenskapliga bevis på att själen finns. Det finns ett uttryck som säger att barnen är själens spegel, för innan logiken börjar ta över vid 6-7 års-åldern lever de enbart på känsla och spontanitet. Är det så att vi är medvetna om vår själ före den åldern? Jag tror det.

Pierre var väldigt själslig under hela sitt liv. Han skrev mycket, både texter och musik, och i flera av hans texter skildrar han att hans öde är skrivet. Två och ett halvt år före sin död, 20 år gammal, skrev han, "Jag är rädd för livet. Jag är orädd för döden" och ett år före i en låt "Jag svär, mitt öde är redan skrivet...". Hade han redan förlikat sig med döden?

Före min mamma dog, eller rättare sagt före hon råkade ut för olyckan, berättade hon för sin väninna att hon hade drömt om sin mamma och att hon skulle komma och hämta henne. Drygt en månad senare var hon död. Under alla dessa år har jag inte drömt om min mamma. Inte förrän på vintern nån gång före Pierres död. Hon satt i soffan och vände sig om mot mig och log, men hon sa inget. Jag förstod inte alls vad det betydde då, men efteråt har jag funderat. Hon var inte här för att hämta mig, men vad ville hon säga mig? Att jag inte skulle oroa mig för Pierre, hon skulle ta hand om honom? Eller att han får chansen att återfödas i en frisk och stark kropp?

Jag söker fortfarande efter svar som kan ge mig ro att leva med sorgen och jag tror att jag närmar mig.

Hälsa

Någonstans inom mig visste jag att min hälsa var i fara. I form av drömmen som jag beskrev den 18 november, där min inre papegoja, som enbart säger det folk vill höra, var så medtagen att den inte gick att väcka till liv trots att den fick vatten. Man tolkar drömmar symboliskt och de tre lagren var mina skikt, det yttre, det inre och det allra mest dunkla. Det inre skiktet var döende.

Hur illa det är vet jag inte riktigt, men min livsenergi är fortfarande låg och att allt inte står rätt till där inne har jag fått bekräftat av både akupunktören och på vårdcentralen. Men nu tog jag ett besked i lördags eller kanske det var en insikt som kom till mig om att jag vill fortsätta leva. Tidigare har jag inte känt något sådant, så nu kanske det vänder till det bättre helt enkelt för att jag vill det. Viljans makt är stark.

Akupunktören kämpar fortfarande efter fem behandlingar med att stärka lungorna och njuren, men hon visste redan från första besöket att det var det som var det fysiska problemet med mig. På vårdcentralen togs det prover på mig vilka bekräftade det jag redan hade fått reda på, att njuren var försvagad. Bara nån månad efter Pierres död konstaterade de att jag hade lungsäcksinflammation, vilket jag har skrivit om tidigare. Det var de inre skriken som aldrig fick utlopp. Min kropp har inte läkt ännu, utan den har försvagats ytterligare.

Jag hade ytterligare en stark dröm en tid efter den här med skikten. Då hade jag ett litet infekterat sår till höger på magen. Det var nåt gulvitt inuti, så jag klämde ut det. Jag trodde det var var. Men det visade sig inte vara något var utan en likmask. När jag klämde mer på det vällde det ut likmaskar. En stark, obehaglig dröm, men efter att ha läst i drömboken om vad maskar i kroppen betyder, så är det inte något farligt eller otäckt utan det betyder att kroppen läker.

Min hälsa är inte ok och min själ mår inte heller bra, men istället för att säga det folk vill höra kan jag bara säga att "jag kan inte med ord säga hur dåligt jag mår, så jag säger ok eller bra".