Porten

Idag när jag stod vid porten för att gå in träffade jag samtidigt på en granne från huset bredvid. En medelålders man som jag inte känner eller har pratat med, men som jag brukar heja på när jag ser. Han kom fram till mig och sa: "Jag har inte ett din son Pierre på ett tag..." Hela mitt inre gjorde uppror och jag kände hur paniken slog till. Han kom närmare och upprepade vad han hade sagt. Förmodligen trodde han inte att jag hade hört.

Jag förklarade att Pierre hade avlidit för två år sedan och undrade hur han kände honom till namnet. Han beklagade naturligtvis och sa att han hade träffat honom utanför porten för ungefär fem år sen när de flyttade in, presenterat sig och börjat prata. Det kändes skönt att han inte genast rusade iväg så fort han fick vetskap, utan vi pratade en liten stund och han verkade uppriktigt ledsen och förstod att för mig är två år ingen tid alls. Många förväntar sig tyvärr att mitt liv ska återgå till det normala efter en viss tid. Det kanske det gör nån dag,  jag vet inte, men jag är inte där ännu i alla fall.

Precis sån var Pierre. Han hade lätt för att få kontakt med folk, han var charmig och alltid lika trevlig och omtyckt av både gamla och unga. Jag vet att han var uppskattad bland grannarna i vårt hus också och jag vet också att det var några som tog väldigt illa vid sig av hans död.

När jag kom hem brakade jag samman. Man skulle kunna tro att det blir en lättnad när man lever i nåt slags limbo som en levande död, men det är det inte. Snarare ökar det bara på depressionen.

Begriper inte

Idag för två år sedan begravde jag min son. Ingenting någon förälder någonsin ska behöva uppleva. Bilderna därifrån uppträder knivskarpa framför ögonen på mig, förmodligen för att jag inte hade tagit något lugnande innan. Jag tror att man upplever en begravning antingen som i en dimma (även utan lugnande) eller så minns man varje detalj.

För mig framstår det hela fortfarande obegripligt, trots att jag levt med det dygnet runt i två års tid nu. Det ÄR obegripligt! Ett barn ska inte dö före sina föräldrar! Döden är egentligen inte främmande för mig men jag förstår den inte. Och det är nog det som är mitt problem; att försöka förstå. Men det ligger i min natur att försöka förstå det som är obegripligt. Därför hamnar jag också i detta ekorrhjul som är så svår att hoppa ur. Jag vet att jag måste släppa taget, men jag vet inte hur det ska gå till.

Jag har den senaste tiden känt mig väldigt konstig i kroppen. Förutom att jag har ont överallt så har jag också haft en mycket obehaglig känsla i hela kroppen. Det pirrar på ett mycket olycksbådande vis och ibland känns det som om varje cell håller på att dö. Jag vet att man kan dö av sorg och jag är inte själv klar över vad jag vill med livet. Ibland känns det rätt skönt att leva, men, precis som det har varit senaste tiden, så känns det helt meningslöst.

När jag gick hos arbetsterapeuten fick jag rådet att göra roliga saker och att motionera för att det ska få mig att må bättre och det gör jag också. Men hålet i bägaren är alldeles för stort och blir dränerat alldeles för snabbt för att de positiva känslorna ska få tid att stanna där. Så jag inser att jag måste laga hålet, men hur gör man det när ärret slits upp hela tiden och blir till ett blödande sår?

24 år

Pierre, 3 år i Astrid Lindgrens värld. Med mysse o bysse
blev han en kopia av Emil i Lönneberga.

Idag skulle Pierre ha fyllt 24 år. Jag funderar mycket över hur hans liv skulle ha varit nu. Skulle han ha varit tillräckligt mogen för att ha tagit sig ur sitt missbruk eller hade det varit värre? Jag tror faktiskt att han skulle ha varit fri från det i dagsläget.

Pierre hade en "gammal" själ. Han förstod mycket av livet redan som ung och han var mycket klok tack vare det. Det var hans lugna, harmoniska sida som förmodligen hade utvecklats mer på grund av hans sjukdom. Men han hade också en annan, vild, destruktiv sida som började märkas tydligt efter att han transplanterades andra gången vid femton års ålder. Han fick bråttom att leva och ta igen alla de känsliga åren då han var fjättrad vid en dialysmaskin. Den sidan fick honom att fatta kortsiktiga, dåliga beslut, som blev ödesdigra för honom.

En tid innan han dog var han vid flera tillfällen färdig att börja leva ett normalt liv. Han förstod att det inte gick att fortsätta att leva på det destruktiva sättet, men kraften räckte inte till att ta sig upp. Jag stöttade bäst jag kunde och påtryckningar på myndigheter resulterade bara i en blodig panna. Det ledde så småningom fram till en anmälan, men det blir ett annat blogginlägg. Men jag är ganska säker på att han på egen hand skulle finna kraften till slut att hitta tillbaka till ett normalt liv.

2 år

Det har nu gått två år sedan Pierre dog och fortfarande är smärtan och saknaden lika stor. De senaste veckorna har jag inte gjort annat än gråtit och gråtit. Jag saknar honom så fruktansvärt, fruktansvärt mycket!

Inatt hade jag en dröm, eller kan man kalla det för uppenbarelse?

Jag skulle lämna barnen, Pierre och Michel, till skolan. Vi började på en parkeringsplats och skulle gå uppför en brant backe, där skolan låg på krönet. Men jag var spritt, språngande naken. Människor som vi träffade på vägen kommenterade detta, men jag sa att det var helt naturligt. (Jag var tvungen att vara naken, exponerad, utan skydd (kläder) för att förstå vad drömmen skulle säga mig.)

Nerför backen löpte ett långt, ihåligt stålrör vilken jag var tvungen att rensa. Jag drog ut en stor mjuk hårtuss som hade förstoppat röret, men tryckte allt neråt i röret istället. Så långt jag kunde, tills det lossnade och försvann neråt. (Det var mitt förstoppade medvetande som vägrar se det uppenbara, sanningen som finns runtomkring mig. Jag rensade det inte helt...)

Vi kom till skolan och jag själv fortsatte till en galleria, fortfarande naken, men ju mer folk kommenterade min nakenhet, desto mer skämdes jag och fick behov av att skyla mig. En vacker, ung kvinna kom emot mig. Som med många unga kvinnor som är medvetna om sin skönhet, hade hon ett något självcentrerat beteende.

Det var min ofödda dotter. Hon hette Anna och hon sa att hon var född den 2 april. (Det hade kunnat vara så om jag inte fått missfall. Idag skulle hon vara 23 år.)

Tillsammans ställde vi oss i en kö till ett provisoriskt provrum, där jag skulle prova kläder. Efter att ha provat kläderna blev det kaos och jag kommer inte ihåg så mycket mer av vad som hände. Men jag sprang till skolan för att leta efter mina barn, men kunde inte hitta dem. Innan jag vaknade hörde jag Pierres röst som sa "Jag finns i den nysmälta snön".

Och när jag vaknade stod allt klart för mig. Klart att han finns överallt; i fåglarnas kvitter, i sommarens blommor på ängen, i höstens löv och i snön på vintern. För han finns, i en annan dimension som korsar vår, för att så småningom återfödas tillbaka till vår dimension igen. Som ett evigt kretslopp, precis som allt annat.

Mitt barnbarn föddes den 2 april. Jag tror att själar är könlösa, men kanske har de en förnimmelse av den senaste kroppen de skulle ha fötts eller föddes i. Det skulle kunna förklara mitt barnbarns fascination av farmors läppstift. Jag har tidigare skrivit om barns öppenhet och känslighet inför universum och att det försvinner mer och mer när hjärnan och logiken tar över och vi blir mer fysiska människor än själsliga. Kanske är det så att mitt ofödda barn föddes i nästa släktled istället, när det inte kunde födas via mig.

Vi kanske lever på samma sätt i en annan dimension, fast med andra familjekonstellationer. Har du någon gång träffat en främling som du på nåt märkligt vis tycker att du känner väl? Han/hon tillhör då säkerligen kretsen av själar runt omkring dig, men som stod dig väldigt nära i en annan dimension. Din farfar kanske är din dotter och en främling kanske är din mor... Våra själar är eviga, precis som allt annat. För mig står det ganska tydligt nu, jag måste bara smälta det, vilket inte är så enkelt.

Plågade själar kanske inte bara handlar om arbetslöshet, missbruk eller annan utsatthet, utan också för att  någon "på andra sidan" sörjer så mycket att hon/han inte släpper taget. Det är det jag måste göra: släppa taget. Sorgen kommer jag att bära med mig för alltid, men jag kanske ska sluta hoppas på att han faktiskt ska komma in genom dörren igen. Det var förmodligen syftet med den här drömmen.

För många år sedan hade jag tyckt att människan som skrev det här är galen eller bara galen av sorg, men utifrån mina erfarenheter kan jag inte se annat än att detta är det enda logiska. Vi lever och dör i ett evigt kretslopp precis som allt annat i universum och det är inte konstigare än så.

Hälsporre-behandling

Det blev mediciner. Alla som känner mig vid det här laget vet att jag försöker undvika sådana i största möjliga mån. Men jag gav det en chans.

Nu har jag ätit Pronaxen i en vecka och har ytterligare en vecka kvar. Det är en inflammationshämmande och smärtdämpande tablett som jag fick välja att ta en eller två tabletter av, två gånger om dan i två veckors tid. Jag valde 2 x 2 tabletter varje dag. Ska jag äta mediciner vill jag ha effekt fort och fort gick det.

Efter att ha tagit de första två på kvällen innan jag gick och la mig kunde jag vakna med något mindre smärta i fötterna. Det var underbart för så obehindrat har jag inte kunnat gå på över ett år. Däremot har det inte hänt så mycket mer positivt efter den här första veckans kur. Biverkningarna är däremot fler.

Jag känner mig "konstig" i hela kroppen; ångesten har ökat och det känns som om jag skulle vara kroniskt bakfull hela tiden, som om hela kroppen är inflammerad. Det kryper i kroppen, jag har ont i magen och känner mig yr periodvis. Det verkar även som tinnitusen har ökat i styrka.

Ska dra ner med en tablett om dan och se om det blir bättre. Jag har ju en vecka kvar. Idag var jag ute och gick och det gjorde väldigt ont i fötterna igen, nästan som innan...

Hälsporre

Var idag på ultraljud för fötterna och det visade sig att de var inflammerade. Enligt läkaren handlar det om långvarig belastning, och då undrar jag, av vad? Får vänta tills min läkare från vårdcentralen ringer och föreslår behandling, då ska jag fråga henne om vad orsaken kan vara att jag fått detta. Jag har ju haft det i över ett år nu och det är skönt att ha fått en diagnos och förhoppningsvis en terapi för det.

Min egen teori är att all den energi jag har kunnat uppbringa inte har varit tillräcklig för att klara av att bearbeta sorgen. Det har på olika sätt gett sig uttryck i kroppen som lungsäcksinflammation, eksem, tinnitus och hälsporre. Nu känner jag mig stark nog att börja bygga upp mina egna celler igen. Tidigare har jag bara kunnat konstatera att allt inte är ok med min kropp, men inte haft en tanke på att göra något åt det.

Det är en långsam uppbyggnad och ännu en gång kan jag bara konstatera att kropp och själ hör ihop. När man är så nedbruten att man känner sig totalt död själv, klarar man inte ens det nödvändigaste som att gå upp ur sängen, tvätta sig och äta. Då är det bra att ha människor runt omkring sig som ser till en och talar om för en vad man ska göra.

Självhjälp för hälsporre http://www.ryggochidrottskliniken.se/tips-rad/halsporre.html

Hälsa - en följetong

Vid nionde besöket hos akupunktören var jag tvungen att säga stopp. Min ekonomi klarade inte mer. Nu 2 ½ vecka efter det har smärtan i fötterna tilltagit och eksemen har haft ett utbrott men lagt sig igen. Så visst gjorde akupunkturen verkan. Jag känner mig också mycket starkare i kroppen (förutom fötterna) och mentalt, trots att jag bryter samman emellanåt. Men jag har lättare för att återhämta mig och kan alltid påbörja behandlingen igen ifall det skulle bli mycket värre.

En vilja till att börja leva har tagit form. Jag börjar planera för framtiden på ett sätt som jag inte gjort tidigare och ibland kan till och med en lyckokänsla anas nånstans djupt där inne. Jag gissar på att det är många som inte vågar bejaka såna känslor när man samtidigt sörjer, det har naturligtvis inte jag heller kunnat göra tidigare. Men målet är väl ändå att välkomna livet och göra det bästa av det. Det tar lång tid att komma dit. Jag har som jag tidigare skrivit fått massor av hjälp av både arbetsterapeuten, som jag var hos sista gången igår och prästen, som jag träffar varannan vecka ung nu. De har gett mig verktygen för att komma dit jag är idag. Jag kan skratta lika lätt som jag kan gråta nu. Och jag har accepterat att jag är som jag är.

Tidigare blev jag frustrerad över att jag inte klarade av lika mycket som jag alltid har gjort och det ökade stressen och frustrationen ännu mer. Men jag har kommit till en punkt där jag förstått att jag på inget sätt kan forcera mig själv till att göra mer än det jag orkar. Kanske jag aldrig kommer att bli som jag var förr, men då är det så.

Var också hos läkaren på vårdcentralen och påpekade mina onda fötter. Hon är en mycket farmakologisk läkare, vilket de flesta är, och har svårt att se alternativterapier som en valmöjlighet. I alla fall skulle hon skriva en remiss till ultraljud, eftersom hon inte trodde att det var ortopediskt. Det tror inte jag heller. Så vi får se vad det blir av det.