Världen är i oordning. Världen är kaos. Tänker framåt och tänker bakåt och glömmer helt att vara i nuet. Minns inte vad jag var på väg att göra eller vilken dag det är. Vaknar före halv 5 på morgonen och går och lägger mig 10 på kvällen. Ingenting är som det ska, min pappa är också död nu och jag står ensam, föräldralös.
Stå stark! Håll ut! Ljusare tider kommer att komma, men hur ska jag orka mer. Fyra begravningar och en stark förälskelse med ett plågsamt uppbrott på fyra år. JAG ORKAR INTE MER!
Ta dig samman! En dag i taget. En sak åt gången. Håll i orken mellan energisvackorna och gör det du måste. Så får jag göra.
tisdag 10 februari 2015
måndag 9 februari 2015
Pappa
Det finns en annan sida som jag också kommer ihåg. Jag minns inte att han lekte med mig, men däremot lärde han mig att spela schack när jag var i 7-årsåldern. Vi satt ofta och spelade, han och jag. Vet inte hur vanligt det är, men vår familj har nog aldrig varit direkt "vanlig".
Han hade gammaldags, konservativa värderingar. Han skulle aldrig ha lämnat oss, min mamma och mig. Män som lämnade sina familjer gav han inte mycket för. Han var en trygg klippa som fanns där för oss hela tiden.
Däremot har det funnits många kvinnor i hans liv, både före och efter min mamma. Han var en snygg och charmig man och fram till sin död hade han en "flickvän". Det var inte långa perioder han var ensam.
Minns också att han alltid var glad eller förnöjd. Han klagade aldrig. Jag kan inte minnas att han var arg, mer än en enda gång när jag var 12 år gammal och hade druckit mellanöl med mycket äldre kompisar. Då hade jag somnat i en lekstuga och han var och hämtade mig. Den gången gav han mig en örfil. men det var första och enda gången någonsin. Jag tror att han helt enkelt var rädd för att något skulle hända mig.
Han var en intelligent man som borde ha fått chans till att studera. Som 8-åring löste han matteproblem och upptäckte fel i matteböckernas facit i skolan. Han sa att han hade velat bli ingenjör, men att växa upp i fattiga förhållanden med en ensamstående krigsänka till mor, spär inte på de möjligheterna. När han blev gammal nog fick han börja dra in försörjningen.
Han var inte särskilt "kramig" och blev ganska förlägen när jag kramade honom när vi sågs. Men det är säkert en följd av att ha vuxit upp under karga förhållanden i efterkrigstidens Finland. Under finska vinterkriget var han evakuerad till en herrgård nånstans i mitten av Finland. Herrgårdsparet hade blivit så förtjusta i den här 5-åringens lockiga anlete så de ville adoptera honom, men min farmor hade sagt nej. Ryssarna hade invaderat byn de bodde i och betedde sig svinaktigt i min farmors hus. Bl a använde de vinden som toalett eftersom det var för kallt för att gå ut och uträtta sina behov på utedasset. Jag kan med fasa tänka mig in i den situationen som min farmor och pappa möttes av när de kom tillbaka hem.
Det var egentligen först när min farmor dog som vi började prata med varandra. Jag har svårt för att minnas tid bakåt, men tror att det var ungefär 15 år sedan. Vi bilade till Finland och bodde i min farmors hus och till skenet av oljelampan satt vi och pratade på kvällarna. Efter det har vi haft bättre kontakt och kontakten har varit mer tät den senaste tiden då jag hjälpt honom en del. I sommar skulle han ha fyllt 80 år.
lördag 7 februari 2015
Lördag den 7 februari
Idag var en dag som var helt inplanerad med aktiviteter. På fm skulle jag iväg på ett frukostmöte, sen iväg på en bussresa till akvarellmuseet i Skärhamn med en väninna och senare på kvällen middag med henne och hennes sambo. Men det blev ingenting av något av det.
Min samtalspräst har dragit ihop en grupp på fyra mammor som alla mist sina söner. Vi brukar träffas till frukost i Gustavigården vid Domkyrkan och det har vi gjort några gånger under det här året nu. När jag sist var på samtal hos henne (ja, jag går där fortfarande) och hon nämnde det här datumet kände jag att det är nåt med den här dagen, men kunde inte komma på vad det var. Flera dagar senare kom jag på att det var min svärmors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 77 idag.
Inatt hade jag kaotiska drömmar igen. Vill minnas att en begravning var inblandad på nåt sätt, men inte riktigt hur. Så när samtalet kom tjugo i åtta i morse förstod jag redan i mitt innersta. Det var en jourläkare som ringde från min pappas bostad. Han hade avlidit på natten. Det var hans särbo som hade larmat.
Jag pratade med honom senast i torsdags kväll. Han mådde kanske inte jättebra men var ändå glad över att ha fått tillbaka synen efter två grå-starr-operationer. Han hade till och med kört bil själv nu. Vi hade haft ganska mycket kontakt den senaste tiden just på grund av att han inte såg så bra. Jag har hjälpt honom med räkningarna och kört honom fram och tillbaka till sjukhuset, vilket jag är tacksam över nu.
Vet inte om han hade känt något på sig igår, men han hade bett sin särbo komma hem till honom. Han hade varit ovanligt trött och gått och lagt sig redan strax efter nio, vilket var ganska ovanligt. I morse hade hon vaknat vid halv sex och gått ut med hunden och när hon kom tillbaka satt han inte i soffan som han brukade. Hon hade gått in i sovrummet och förstått att, som min pappa skulle ha uttryckt det "Loppet är kört".
När jag kom dit hade jourläkaren precis åkt och polisen var där. Det är kutym när någon dör hemma och inte på t ex sjukhus. Men jag var inne vid två tillfällen och tog farväl av honom. Pratade med honom och bad honom att hälsa alla där uppe. Jag var tveksam först om jag skulle åka hem till honom när läkaren ringde. Gick runt här hemma och visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag är tacksam för att jag åkte dit ändå och fick ta farväl av honom i hans egna miljö istället för ett arrangerat avsked på en okänd plats. Det kändes inte lika hemskt. Nu vet jag inte om det beror på miljön eller för att jag redan varit med om det mest hemska avsked man kan ta av någon, men det kändes ändå naturligt på något sätt.
Sen kom en begravningsfirma och hämtade honom och körde honom till Rättsmedicin för obduktion och fastställande av dödsorsaken. Vi tömde kylen och soporna och jag körde hem hans särbo med hans bil, åkte tillbaka och lämnade bilen i garaget och tog spårvagnen hem.
Min mamma dog på min pappas födelsedag och min pappa dog på min svärmors födelsedag. Vad är sannolikheten för att sådant ska hända?
Nu låter jag frid vara över hans minne.
Min samtalspräst har dragit ihop en grupp på fyra mammor som alla mist sina söner. Vi brukar träffas till frukost i Gustavigården vid Domkyrkan och det har vi gjort några gånger under det här året nu. När jag sist var på samtal hos henne (ja, jag går där fortfarande) och hon nämnde det här datumet kände jag att det är nåt med den här dagen, men kunde inte komma på vad det var. Flera dagar senare kom jag på att det var min svärmors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 77 idag.
Inatt hade jag kaotiska drömmar igen. Vill minnas att en begravning var inblandad på nåt sätt, men inte riktigt hur. Så när samtalet kom tjugo i åtta i morse förstod jag redan i mitt innersta. Det var en jourläkare som ringde från min pappas bostad. Han hade avlidit på natten. Det var hans särbo som hade larmat.
Jag pratade med honom senast i torsdags kväll. Han mådde kanske inte jättebra men var ändå glad över att ha fått tillbaka synen efter två grå-starr-operationer. Han hade till och med kört bil själv nu. Vi hade haft ganska mycket kontakt den senaste tiden just på grund av att han inte såg så bra. Jag har hjälpt honom med räkningarna och kört honom fram och tillbaka till sjukhuset, vilket jag är tacksam över nu.
Vet inte om han hade känt något på sig igår, men han hade bett sin särbo komma hem till honom. Han hade varit ovanligt trött och gått och lagt sig redan strax efter nio, vilket var ganska ovanligt. I morse hade hon vaknat vid halv sex och gått ut med hunden och när hon kom tillbaka satt han inte i soffan som han brukade. Hon hade gått in i sovrummet och förstått att, som min pappa skulle ha uttryckt det "Loppet är kört".
När jag kom dit hade jourläkaren precis åkt och polisen var där. Det är kutym när någon dör hemma och inte på t ex sjukhus. Men jag var inne vid två tillfällen och tog farväl av honom. Pratade med honom och bad honom att hälsa alla där uppe. Jag var tveksam först om jag skulle åka hem till honom när läkaren ringde. Gick runt här hemma och visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag är tacksam för att jag åkte dit ändå och fick ta farväl av honom i hans egna miljö istället för ett arrangerat avsked på en okänd plats. Det kändes inte lika hemskt. Nu vet jag inte om det beror på miljön eller för att jag redan varit med om det mest hemska avsked man kan ta av någon, men det kändes ändå naturligt på något sätt.
Sen kom en begravningsfirma och hämtade honom och körde honom till Rättsmedicin för obduktion och fastställande av dödsorsaken. Vi tömde kylen och soporna och jag körde hem hans särbo med hans bil, åkte tillbaka och lämnade bilen i garaget och tog spårvagnen hem.
Min mamma dog på min pappas födelsedag och min pappa dog på min svärmors födelsedag. Vad är sannolikheten för att sådant ska hända?
Nu låter jag frid vara över hans minne.
fredag 6 februari 2015
I drömmen är Pierre nästan alltid barn
Inatt drömde jag återigen om Pierre. Det var ett tag sen nu, åtminstone som jag kan komma ihåg, men det har varit så mycket annat som fångat min uppmärksamhet senaste tiden.
En sak som slog mig under dan när jag funderade över drömmen var att jag oftast drömmer om Pierre som liten. Då är han alltid runt 6-årsåldern och det har bara varit nån enstaka dröm där han varit äldre. Vad beror det på? Han transplanterades med mig som donator när han var 6. Kan det ha med det att göra? Det var de följande 6 åren vi hade det som bäst, utan några större problem eller komplikationer som krävde sjukhusvård.
Drömmen är något vag på många ställen men jag ska försöka att återge den så bra jag kommer ihåg den.
Vi bodde i Rom av nån märklig anledning. Pierre var på dagis och jag vet inte riktigt vad jag gjorde, men när jag skulle hämta honom, jag stod på en kulle, såg jag att hela torget där han befann sig var fullt av IS-terrorister. Folk drog mig bort därifrån trots att jag ville ned och jag blev meddragen bort, bort. Vi sprang och sprang och till sist kom vi till en byggnad där vi gömde oss. Där fanns en TV-skärm som tillhörde en övervakningskamera från något okänt ställe.
Vi tittade på TV-skärmen och där kom en rad med barn som höll vuxna kvinnor i händerna. Då såg jag Pierre gå förbi, hållande en sjuksköterska i handen. Han såg trygg ut. Jag hoppade upp och skrek "Han är inte död! Han är inte död!". Flera barn och kvinnor gick förbi och jag kände en stark glädje över att de alla levde och att Pierre hade sett så trygg ut. Glädjen försvann dock när det efter dem kom helt svartklädda män med gevär i händerna. Sen blev drömmen väldigt kaotisk och jag minns att det sköts och jag var med på något sätt för att få bort terroristerna, men minns inga fler detaljer.
Det jag minns är hans trygga ansikte. Och kanske det var en hälsning att han har det bra. Jag vill hoppas på det i alla fall.
En sak som slog mig under dan när jag funderade över drömmen var att jag oftast drömmer om Pierre som liten. Då är han alltid runt 6-årsåldern och det har bara varit nån enstaka dröm där han varit äldre. Vad beror det på? Han transplanterades med mig som donator när han var 6. Kan det ha med det att göra? Det var de följande 6 åren vi hade det som bäst, utan några större problem eller komplikationer som krävde sjukhusvård.
Drömmen är något vag på många ställen men jag ska försöka att återge den så bra jag kommer ihåg den.
Vi bodde i Rom av nån märklig anledning. Pierre var på dagis och jag vet inte riktigt vad jag gjorde, men när jag skulle hämta honom, jag stod på en kulle, såg jag att hela torget där han befann sig var fullt av IS-terrorister. Folk drog mig bort därifrån trots att jag ville ned och jag blev meddragen bort, bort. Vi sprang och sprang och till sist kom vi till en byggnad där vi gömde oss. Där fanns en TV-skärm som tillhörde en övervakningskamera från något okänt ställe.
Vi tittade på TV-skärmen och där kom en rad med barn som höll vuxna kvinnor i händerna. Då såg jag Pierre gå förbi, hållande en sjuksköterska i handen. Han såg trygg ut. Jag hoppade upp och skrek "Han är inte död! Han är inte död!". Flera barn och kvinnor gick förbi och jag kände en stark glädje över att de alla levde och att Pierre hade sett så trygg ut. Glädjen försvann dock när det efter dem kom helt svartklädda män med gevär i händerna. Sen blev drömmen väldigt kaotisk och jag minns att det sköts och jag var med på något sätt för att få bort terroristerna, men minns inga fler detaljer.
Det jag minns är hans trygga ansikte. Och kanske det var en hälsning att han har det bra. Jag vill hoppas på det i alla fall.
söndag 28 december 2014
Några eftertankar om uppbrottet
Jag skrev i mitt tidigare inlägg om uppbrott att han egentligen är en snäll människa som gör så gott han kan. Nu när jag har fått tid att reflektera över allt inser jag att han inte alls är sådan. Det är bara en fasad för att komma åt det han uppsåtligen är ute efter.
Det han berättat om sina tidigare kvinnor och det han gjort mot mig fick mig att inse att han har nån form av personlighetsstörning och saknar totalt empati för andra människor. Han hittar det som är sårbart hos någon och sedan gräver han i såren för att göra dem mer sårbara och till slut resignera och ge honom det han vill. Men han gör det så raffinerat att man verkligen tror att man själv är med på noterna. Utan att gå in på vad det är, vet jag nu precis vad han ville av mig. Det handlade om två olika angelägenheter och främst det ena hade kunnat sluta i total katastrof för min del.
Jag är verkligen glad över att jag har människor i min närhet som är experter på den här typen av människor och som hjälpt mig att öppna ögonen. För när man är mitt i det själv blir man skuldsatt för att man misstänker att nåt inte är bra. Det är så de gör - vänder allt emot en. När jag har ifrågasatt honom har han bara slängt tillbaka min ängslan mot mig och låtit mig ta hand om den. Hade han varit en ansvarsfull människa hade han tagit min oro på allvar och vi hade löst den tillsammans. För det är så man gör i sunda förhållanden. Men så gör inte dessa människor. De skapar oreda i allt det man lärt sig är rätt och riktigt och sänker på så sätt självtilliten så man själv börjar undra vad man gjort för fel. Sen går de in i ett martyrskap för att ge en dåligt samvete för att man överhuvudtaget kunde misstänkliggöra dem på något sätt.
Det var ett ofantligt jobbigt beslut att slänga ut honom, men jag är glad att jag gjorde det. Och jag är glad över att jag har familj och vänner som stöttat mig i detta. Det hade blivit extremt tungt annars. Men framför allt är jag glad över att jag vågade ta steget innan det gick för långt. Nu kan jag ta itu med alla studier som jag halkat efter med, jobba upp min ekonomi och bygga upp mig själv.
Det han berättat om sina tidigare kvinnor och det han gjort mot mig fick mig att inse att han har nån form av personlighetsstörning och saknar totalt empati för andra människor. Han hittar det som är sårbart hos någon och sedan gräver han i såren för att göra dem mer sårbara och till slut resignera och ge honom det han vill. Men han gör det så raffinerat att man verkligen tror att man själv är med på noterna. Utan att gå in på vad det är, vet jag nu precis vad han ville av mig. Det handlade om två olika angelägenheter och främst det ena hade kunnat sluta i total katastrof för min del.
Jag är verkligen glad över att jag har människor i min närhet som är experter på den här typen av människor och som hjälpt mig att öppna ögonen. För när man är mitt i det själv blir man skuldsatt för att man misstänker att nåt inte är bra. Det är så de gör - vänder allt emot en. När jag har ifrågasatt honom har han bara slängt tillbaka min ängslan mot mig och låtit mig ta hand om den. Hade han varit en ansvarsfull människa hade han tagit min oro på allvar och vi hade löst den tillsammans. För det är så man gör i sunda förhållanden. Men så gör inte dessa människor. De skapar oreda i allt det man lärt sig är rätt och riktigt och sänker på så sätt självtilliten så man själv börjar undra vad man gjort för fel. Sen går de in i ett martyrskap för att ge en dåligt samvete för att man överhuvudtaget kunde misstänkliggöra dem på något sätt.
Det var ett ofantligt jobbigt beslut att slänga ut honom, men jag är glad att jag gjorde det. Och jag är glad över att jag har familj och vänner som stöttat mig i detta. Det hade blivit extremt tungt annars. Men framför allt är jag glad över att jag vågade ta steget innan det gick för långt. Nu kan jag ta itu med alla studier som jag halkat efter med, jobba upp min ekonomi och bygga upp mig själv.
onsdag 24 december 2014
Nu är det jul igen
För många är julen en glädjens högtid. Men för desto fler är det en tid av ångest. Jag tror att de flesta när en bild av julen som en fredens högtid med alla de älskade släktingarna samlade och där alla dansar glatt kring den perfekt klädda granen. Alla är glada över sina presenter och ingen gnäller över någonting: varken mat eller annat - det skulle vara ovärdigt på julafton. Inga intriger eller sorger stör julefriden. Men jag vet också att det här är en ytterst idyllisk bild av hur julen är i verkligheten för de flesta.
Många behöver stimulantia i form av framförallt alkohol för att hålla den här bilden uppe. Ångesten över att man inte (framförallt som förälder) kan leverera den här bilden till sina barn är ett ypperligt tillfälle till att ta sig några glas för att slappna av och låta barnasinnet komma fram. Men allt är ett falsarium. Barnen kommer tyvärr minnas att de vuxna alltid betedde sig lite konstigt på jul och sen göra samma sak när de själva växer upp.
Jag kommer själv inte ihåg speciellt mycket av mina egna jular som barn. Tror att det var relativt lugnt så länge min mamma var i livet. Det var först när min pappa gifte om sig efter hennes död och jag som nybliven mamma i 20-årsåldern tillbringade julen med min pappas nya familj. Då var min pappa full och extremt pinsam i mina ögon. De andra tyckte han var kul.
Förstår idag att jag fortfarande var ett barn som önskade en trygg jul utan föräldrar som betedde sig konstigt. Det är just den här tryggheten som jag idag som vuxen söker hos en man. Det kanske är nån form av pappakomplex - han fanns där och såg till att vi hade en ekonomisk trygghet, min mamma och jag, men han fanns där inte på något annat sätt.
Min jul det här året bestod i ett besök på kyrkogården. Det finns så mycket sorg kvar som kommit i skymundan av en illusionerad lycka. Jag måste bli stark i mig själv nu.
Många behöver stimulantia i form av framförallt alkohol för att hålla den här bilden uppe. Ångesten över att man inte (framförallt som förälder) kan leverera den här bilden till sina barn är ett ypperligt tillfälle till att ta sig några glas för att slappna av och låta barnasinnet komma fram. Men allt är ett falsarium. Barnen kommer tyvärr minnas att de vuxna alltid betedde sig lite konstigt på jul och sen göra samma sak när de själva växer upp.
Jag kommer själv inte ihåg speciellt mycket av mina egna jular som barn. Tror att det var relativt lugnt så länge min mamma var i livet. Det var först när min pappa gifte om sig efter hennes död och jag som nybliven mamma i 20-årsåldern tillbringade julen med min pappas nya familj. Då var min pappa full och extremt pinsam i mina ögon. De andra tyckte han var kul.
Förstår idag att jag fortfarande var ett barn som önskade en trygg jul utan föräldrar som betedde sig konstigt. Det är just den här tryggheten som jag idag som vuxen söker hos en man. Det kanske är nån form av pappakomplex - han fanns där och såg till att vi hade en ekonomisk trygghet, min mamma och jag, men han fanns där inte på något annat sätt.
Min jul det här året bestod i ett besök på kyrkogården. Det finns så mycket sorg kvar som kommit i skymundan av en illusionerad lycka. Jag måste bli stark i mig själv nu.
tisdag 16 december 2014
Uppbrott
Idag flyttade han. Det var jag som bad honom göra det. I våras var jag lyckligare än jag varit på många, många år, men denna hösten har jag bara gjort osäkra försök till att vara det. Orsaken till allt det här är att han sårade mig djupt på min födelsedag i september. Det var chockartat. Jag trodde att det här var mannen i mitt liv, den enda mannen jag gett nyckel till mitt hem och mitt hjärta på 22 år.
Det kanske var jag som inbillade mig en lycka vars äkthet inte fanns i verkligheten. Hur kan man annars göra någon man påstår sig älska så illa på ett mycket fegt och egoistiskt sätt? Han missbrukade min kärlek, min tillit och mitt förtroende och efter det kunde det omöjligt fungera för mig, trots att jag gjorde försök att glömma allt.
Men den händelsen gjorde mig också medveten. Jag började se tecken på att allt inte stod rätt till. Samma beteende upprepade sig i olika former. Många händelser som så här i backspegeln borde fått mig att ta det här steget tidigare, eller att vi aldrig från första början skulle ha flyttat ihop. Men jag var upp över öronen förälskad och varken såg eller hörde klart. Som jag ser på det nu verkar det som om jag bara har spätt på hans ego på olika sätt och gjort hans liv bekvämt. Jo, jag fick också något tillbaka; bekräftelse. Och som jag har törstat efter det efter allt elände i mitt liv.
För alla dessa händelser innan där varningsklockorna förmodligen ringde för fullt valde jag att ignorera. För jag behövde ju verkligen det här! Jag törstade efter ett normalt liv med fredagsmys i soffan och att laga mat och skratta tillsammans. Att somna och vakna upp tillsammans. Men att bara få tillbaka något som enbart speglar det man vill höra är inte vad jag vill. Jag vill ha en djupare relation, där jag kan känna mig absolut trygg i min kärlek och känna mig älskad tillbaka. Det här kunde han inte ge mig. Han är egentligen ingen elak människa, han är väldigt snäll och gör så gott han kan, men det finns inget djupare engagemang i hans person. Och det behöver jag.
Man lär så länge man lever, och jag är nog tyvärr ganska omogen när det kommer till kärlek. Jag går all-in. Resonerar inte så mycket utan låter känslorna styra vägen. Vilket de gör - till fullo. Och det gör mig också sårbar. In i det sista väntade jag på nån form av kärlekshandling eller ånger från hans sida, men det kom aldrig någon.
Det har varit extremt smärtsamt att ta det här beslutet, men som det ser ut nu ser jag ingen framtid. Vi har haft roligt tillsammans, men det räcker inte för ett djupare förhållande. Särskilt inte när tilliten och förtroendet är borta.
Det kanske var jag som inbillade mig en lycka vars äkthet inte fanns i verkligheten. Hur kan man annars göra någon man påstår sig älska så illa på ett mycket fegt och egoistiskt sätt? Han missbrukade min kärlek, min tillit och mitt förtroende och efter det kunde det omöjligt fungera för mig, trots att jag gjorde försök att glömma allt.
Men den händelsen gjorde mig också medveten. Jag började se tecken på att allt inte stod rätt till. Samma beteende upprepade sig i olika former. Många händelser som så här i backspegeln borde fått mig att ta det här steget tidigare, eller att vi aldrig från första början skulle ha flyttat ihop. Men jag var upp över öronen förälskad och varken såg eller hörde klart. Som jag ser på det nu verkar det som om jag bara har spätt på hans ego på olika sätt och gjort hans liv bekvämt. Jo, jag fick också något tillbaka; bekräftelse. Och som jag har törstat efter det efter allt elände i mitt liv.
För alla dessa händelser innan där varningsklockorna förmodligen ringde för fullt valde jag att ignorera. För jag behövde ju verkligen det här! Jag törstade efter ett normalt liv med fredagsmys i soffan och att laga mat och skratta tillsammans. Att somna och vakna upp tillsammans. Men att bara få tillbaka något som enbart speglar det man vill höra är inte vad jag vill. Jag vill ha en djupare relation, där jag kan känna mig absolut trygg i min kärlek och känna mig älskad tillbaka. Det här kunde han inte ge mig. Han är egentligen ingen elak människa, han är väldigt snäll och gör så gott han kan, men det finns inget djupare engagemang i hans person. Och det behöver jag.
Man lär så länge man lever, och jag är nog tyvärr ganska omogen när det kommer till kärlek. Jag går all-in. Resonerar inte så mycket utan låter känslorna styra vägen. Vilket de gör - till fullo. Och det gör mig också sårbar. In i det sista väntade jag på nån form av kärlekshandling eller ånger från hans sida, men det kom aldrig någon.
Det har varit extremt smärtsamt att ta det här beslutet, men som det ser ut nu ser jag ingen framtid. Vi har haft roligt tillsammans, men det räcker inte för ett djupare förhållande. Särskilt inte när tilliten och förtroendet är borta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)